 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag fick syn på en grupp unga muslimska kvinnor i Köpenhamn i fredags. De stor vid en liten utställning och några rödvita flaggor vajade vid ett bord. Från
Bahrain kom de och de ville på tvåårsdagen av upprorsförsöket i Bahrain påminna om vad som skett där. Jag stannade och samtalade med de beslöjade kvinnorna. Vi förstod varandra. De var mycket sympatiska och lågmälda. En av dem räckte mig en röd ros och sa tack. Jag blev väldigt rörd av detta och det minsta jag kan göra är att berätta vad som stod i flygbladet jag fick:
"Revolutionen i Bahrain blir ofta kallad för 'den bortglömda revolutionen'. Det är den enda av den regionala 'arabiska våren' som det nästan aldrig skrivs om i världspressen."
Så berättar de att upproret startade den 14 februari 2011. Den 9 mars var det runt halva Bahrains befolkning, 400.000 människor, som demonstrerade och krävde grundläggande demokratiska reformer.
"Några dagar senare begärde Bahrains härskare säkerhetshjälp från Saudi-Arabien och deklarerade tre månaders undantagstillstånd."
Mängder av människor avskedades från sina jobb, greps, torterades och dömdes till livstids fängelse. Drygt 140 män, kvinnor och barn dödades. Allvarligast av allt är att hundratals skadade människor tvingats gömma sig av rädsla för att bli gripna. De får inte den läkarvård de behöver.
"Den nuvarande vardagen präglas av protester och demonstrationer, där kvinnor, män och barn deltar aktivt och riskerar livet i hopp om att få frihet och demokrati."
Det som kom att kallas "den arabiska våren" är sannerligen en sorglig historia. Den saudiska interventionen i Bahrain visade inte minst vad de
wahhabitiska härskarna har att erbjuda. Det är sharia och våld för hela slanten. Islamisterna har inte heller sina egna att erbjuda minsta frihet eller demokrati. Det de erbjuder är samma gamla öken- och klanfilosofi, där Koranen får symbolisera det skrivna ordet och en totalitär statsmakten den enda och självklara "ordningen". Med den röda ros jag fick vill jag påminna er om det, och samtidigt visa er flygbladet:
Flygbladet var undertecknat
Bahrain Human Rights Defenders.
2 kommentarer:
Det var en fin och sorglig historia.
Och nu måste jag ställa en fråga som gnager i mitt bakhuvud och som jag tycker praktiskt taget aldrig berörs i diskussionen om terrorismen.
Vi i de högt industrialiserade länderna med vår enorma oljekonsumtion, är det inte vi som i stor utsträckning förser Saudi-Arabien med de ekonomiska resurser som de sedan kan använda till att stödja andra oppressiva regimer och terroriströrelser?
Ett slags förvriden vår tids variant på hur USA och Sovjetunionen bidrog till att de afrikanska inbördeskrigen (Angola ett paradexempel) kunde vara i årtionden genom att de pumpade in vapen och andra resurser till var sin sida.
Mitt i prick Anna. utan USA:s aktiva, ekonomiska, politiska och militära hjälp till Saudi och de små oljestaterna hade detta inte varit möjligt. Det är ett svineri att flygbomba Libyen, kanske rentav förbereda detsamma för Syrien, men samtidigt hålla mördarna i Saudi-huset under armarna.
Jag såg på de unga kvinnorna vilken sorg de bar på.
Skicka en kommentar