Foto: Astrid Nydahl |
Det finns ett svenskt ord som sällan används:
våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa
uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på
många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen. Begreppet
kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor
som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag
att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson
som i Alsnö stadga
införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås
för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet
enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen
förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på
under senare tid.
Men ordet kan man idag använda om de människor
som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång
frågade författaren Bengt Anderberg,
som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om
man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog
emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I
umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i
alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och jag ser att
de blir besvikna när man inte gör det. Men lika lite som jag själv vill bli
våldgästad vill jag klampa in i andra människors hem oanmäld.
Jag har några obehagliga minnen av våldgästande.
Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag
har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat
mig. Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt
glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra
närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner.
Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han
skriver om telefoner (”Sedan jag blev ensam är jag ännu mindre än förr
intresserad av att underhålla folk när det passar dem, och det är för övrigt
lika störande att säga nej i telefon som det är ute i dörröppningen” skrev han
i Murarna kring Jeriko). Jag har
visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den
elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala
med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de
missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med
sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem.
Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus
om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker
ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror
att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.
1 kommentar:
Jeg husker de ord af Sandemose. Jeg ved ikke hvorfor de gjorde sådan et indtryk, for det er 40 år siden, jeg læste bogen, og det er ikke mange detaljer jeg husker. Har jeg læst dem siden?
Han var min store besættelse da jeg var 18-19 år. Stor var min glæde, da jeg i begyndelsen af 70 erne kom sammen med Mei Mei Eskelund, der havde mødt ham et antal gange og kunne fortælle om ham. Til min store skuffelse brød hun sig overhovedet ikke om ham - hun brugte stærkere ord, men dem vil jeg ikke gentage her.
Skicka en kommentar