Ras och religion? Hudfärg och klass?

Foto: Astrid Nydahl

Den senaste tidens dramatiska händelser i USA har förstås satt både ras och religion på agendan. Igen. Jag tänker inte bara på den svarte rasist som i Dallas uttryckligen inte bara ville döda vita människor, utan helst vita konstaplar. Jag tänker också på det förödande terrordådet i Orlando där 50-talet personer mördades i juni, det tidigare dådet i San Bernadino där fjorton människor mördades i december 2015, samt Aaron Alexis terrorangrepp på Washington Navy Yard den 16 september då tolv människor dödades.

Man kunde förstås gå länge tillbaka, men jag begränsar mig till dessa dåd. Vad bestämmer dem, vad definierar dem? I Orlando hade vi en islamistisk attack, utförd av en man med latent homosexuella böjelser som valde att massakrera människor på just en gay-klubb. Omar Mateen hade sina rötter i Afghanistan, son till två människor som kommit därifrån till USA. Det finns telefonsamtal från platsen där massmördaren, terroristen, uttalar sitt förakt för västerländsk livsstil och trohet till IS. I San Bernardino  såg vi ett jihadist-par, Syed Rizwan Farook, barn till två pakistanska invandrare och muslim, Tashfeen Malik, född i Pakistan men hade levt stora delar av sitt liv i Saudiarabien, militant islamist.

Vem var då Aaron Alexis? En svart arbetare, född 1979 i New York. Det är det enkla svaret. Man kan tillägga att han gripits tidigare, både 2004 och 2010 för vapenbrott och vad man kan se av hans historia verkar han ha varit psykiskt sjuk långt före attentatet. Han rapporterades höra röster. Hade hudfärg någon betydelse, så som den nu hade i Dallas? Jag kan inte finna några som helst belägg för det. Tvärtom talar det mesta för att han var en sjuk man, och mot bakgrund av hans historia kan man undra hur det var möjligt för honom att få ett tioårigt tillstånd att arbeta för marinen. Men det är en helt annan sak.

Av de fyra attentat jag här nämner spelar ras och religion avgörande roll i tre. Under hela mitt vuxna liv har jag undvikit att använda ordet ras. Jag har hellre talat om etnicitet och kultur. Men när nu rasfrågan är extremt het i USA och allt fler svarta hamnar i förtvivlad fattigdom, finns det anledning att studera fenomenet närmare (att det också finns en allt större kategori utfattiga vita är också en viktig aspekt av problematiken). 

Man behöver inte vara professor för att förstå att klyftan mellan de olika etniska grupperna i landet blir allt större. Trump har också en enastående förmåga att klampa in i dem med en uttalad vilja till konfrontation. Är det så klokt att de vita konfronterar de svarta? Knappast troligt. Istället kanske man skulle fokusera på att isolera och argumentera emot organisationer som Black Lifes Matter, vars raspropaganda aktivt bidrar till eskaleringen av våldet. Att hudfärg och underklassvillkor spelar en avgörande roll i detta sociala drama är självklart.

Det andra som måste ske i USA är att landets elit (hum-hum) måste börja tala aktivt och argumentera emot den allt större vågen av islamism och jihadistiskt våld. Varken Orlando- eller San Bernadino-attentaten föranledde ens president Obama att ta dessa ord i sin mun. Istället mumlar han med den högsta kastens ord om vapenlagar och extremistvåld. 

Det duger inte, eftersom det inte förklarar varför det sker. Och i allra högsta grad tjänar det islamisternas syften att de inte nämns vid namn. 

Vem ska ta tag i detta efter det kommande presidentvalet? Trump? Knappast troligt. Clinton? Knappast troligt. Framtiden för USA ser lika mörk ut som den gör för Europa. I samma stund ras och religion åter placerades högst på den politiska agendan gick vi tillbaka till ruta ett. Men i den rutan står det helt andra ord den här gången. Varför vägrar vi att se och förstå dem? Det är för mig den stora gåtan.

***

Om man sedan tröttnar på alla ideologiproduktioner och åsiktsmaskiner tycker jag, särskilt som det är söndag, att man kan ta tillfället i akt att njuta två av Dallas fina musikprofiler, i rättvisans namn en svart och en vit. 

Först Freddie King, lustigt nog filmad i Sverige 1973, en av den svarta bluesens stora gestalter:

Och så vill jag gärna visa Stephen Stills i en fantastisk konsertversion av Judy Blue Eyes tillsammans med de gamla vännerna från Crosby, Stills & Nash:




Jag vill till sist visa vad Dick Erixon skrev om svart våld mot vita, 2014:

Upploppen i Ferguson ger medierna chans att spä på fördomarna om rasism i USA. Alla medier gör stor sak av att “vit” polisman skjutit “svart” ung man. Men det är som New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani sa i NBC:s Meet the Press, 93 procent av svarta män som dödas blir dödade av andra svarta män. Om man slutade skjuta varandra skulle man inte behöva patrullerande vita poliser som försöker upprätthålla lag och ordning, tillade han.

Och av FBI:s statistik framgår att när dödligt våld över rasgränser inträffar blir betydligt fler vita dödade av svarta gärningsmän, än tvärtom. 2011 blev 448 vita dödade av svart gärningsman, medan 193 svarta blev dödade av vit gärningsman. Samtidigt är andelen svarta i befolkningen 12-13 procent. Med hänsyn till detta är det mer än 18 gånger vanligare med svart mord på vit än tvärt om.
Detta ursäktar naturligtvis inget våld, av någon. Men det ger en korrekt beskrivning av verkligheten och tillbakavisar med kraft insinuationerna om att den vita, europainvandrade, befolkningen skulle stå för våldet. I själva verket ger statistiken en förklaring till varför just polisen hamnar i konfrontation med oproportionerlig andel svarta män. 

Låt oss ha denna statistik i minnet för att skapa någorlunda rättvisande perspektiv.

Och så kan man passa på att läsa detta ur Washington Times:

“If one adjusts for the racial disparity in the homicide rate or the rate at which police are feloniously killed, whites are actually more likely to be killed by police than blacks"