 |
| Foto: Thomas Nydahl |
I sin bok om det nya Europa, med delvis ny befolkning, tog
Christopher Caldwell
inledningsvis upp Enoch Powells tal Rivers of Blood och dess kontext. Caldwell
är krönikör i Financial Times och medverkar också i The New York Times Magazine
och Weekly Standard. Han är bosatt i Washington D.C. men är en flitig
Europaresenär. Han ser i sin bok utvecklingen både med icke-europeiska ögon och
med den kunniges utgångspunkt.
Caldwell konstaterar att Powell håller sitt tal bara två
veckor efter det att Martin Luther King mördats och kravaller brutit ut i flera
amerikanska städer. Ett halvt år senare håller Powell ännu ett tal, nu för en
Rotary-klubb i London, där han varnade för, att om invandringen fortsatte på
den utstakade vägen, så skulle
”hela städer i Yorkshire, Midlands (…) domineras av eller helt få en afro-karibisk befolkning (…) I hela dessa områden kommer ursprungsbefolkningen, Englands folk, som kärleksfullt betraktar detta land och dessa områden som sina, att ha fördrivits – Jag använder med avsikt det mesta neutrala ord jag kan hitta (…) Englands folk kommer inte att stå ut med det.”
Caldwell hävdar att all brittisk diskussion om
invandringen sedan dess har handlat om huruvida Powell hade rätt eller inte.
Men man har, säger han, blandat samman två olika tolkningar av ordet rätt – den
moraliska meningen och den faktiska. Powells varningar orsakade också en
klassmässig klyfta gällande vilken av dessa två tolkningar som är politikens
viktigaste. De politiska eliterna, säger Caldwell, fokuserar på frågan om
huruvida Powell hade moraliskt rätt. Mediatäckningen av hans tal gick helt emot
honom. Men den folkliga opinionen fokuserade på huruvida han rent faktiskt hade
rätt. Och i det avseendet hade han rätt, bortom varje tvivel.
I sitt Rotarytal
chockade han åhörarna med att säga att den icke-vita befolkningen i
Storbritannien skulle öka från en miljon till över 4,5 miljoner år 2002 (den
nationella folkräkningen 2001 fastställde antalet till 4,635,296 personer). I
1970 års valrörelse sa han till väljarna i Wolverhampton att ungefär en
femtedel eller en fjärdedel av deras stad och Birmingham skulle bestå av
invandrade från samväldesländerna och deras ättlingar (enligt folkräkningen
2001 blev de i Wolverhampton 22.2% av befolkningen och i Birmingham 29.6%).
Hans prognoser skulle visa sig stämma förbluffande väl.
Caldwell säger att vanliga britter ”älskade Powells Birmingham-tal”.
Han fick enorma mängder brev från britter som uttryckte stöd, hela 100,000 de
första tio dagarna, och då sägs endast 800 av dem ha uttryckt kritik mot honom.
Powell hade dock fel på en avgörande punkt, säger Caldwell. Om engelsmännen
inte kunde acceptera den diagnostiserade invandringen då – mellan 1968 och 1970
– har det visat sig att man nu, på 2000-talet, i väldigt hög utsträckning har
gjort just det. Jo, säger Caldwell, ”blod har förvisso flutit” – han nämner
både så kallade ’raskravaller’, rasistiska mord och terrorism som exempel – men
utvecklingen har inte ”fått floderna att skumma”. Vad var det då han misstog
sig på? Caldwell anger som första orsak britternas ”skam”. Den allt dominerande
moraliska stämningen i efterkrigstidens Europa, präglades av ånger inför två
historiska missdåd, kolonialismen och nazismen:
”Det är sant att Storbritannien, ensamt bland de västeuropeiska länderna, saknade anledning att känna ånger för att ha utfört, uppmuntrat eller passivt ha betraktat fascismens övervåld två eller tre årtionden tidigare. Storbritannien hade dock nyligen upplöst, eller jagats bort ifrån, världshistoriens största imperium, vilket fått många människor att känna sig skamsna och avvikande. Powell var ett undantag. Som en av det gamla imperiets tillskyndare, som drogs med av romantiken kring det, saknade öra för ångerns sorgesång, och förstod inte att hans samtida hörde en annan sorts musik”.
”För Powell”, säger Caldwell, ”var massinvandringen till
Europa inte en fråga om individuella invandrare som ’letade efter ett bättre
liv’, som det bekanta uttrycket lyder. Det var frågan om en organiserad massa
som krävde ett bättre liv, en önskan
med helt andra politiska konsekvenser.”
För de engelsmän som delade Powells syn, kom det kanske
allra tydligast till uttryck i West Midlands, där motståndet mot invandringen
samlades under parollen ”Keep Black Country White”.
Caldwell menar att vi måste nyansera och förstå att
invandringsvågorna i Europa är av minst två slag. Många européer, säger han,
flyttar till och/eller mellan olika EU-länder. Det är inte en immigration, utan
en inomeuropeisk förflyttning som saknar egentliga problem. Han säger att runt
10% av alla människor i dagens Europa i ett eller annat avseende är att
betrakta som migranter. Också tidigare utvandringsländer som Irland och Spanien
har idag en invandringsnivå som befinner sig ungefär där andra europeiska
länders gör, Irland med 14,1% och Spanien med 11,1%.
Det han vill belysa med sin bok är något helt annat,
nämligen ”invandringen från icke-europeiska länder och kulturer. För att
ytterligare förtydliga, så handlar den om vissa problem skapade av
icke-européers önskan att bosätta sig i Europa för gott, de problem som hänger
samman med multietniska och mångkulturella samhällen.” Han pekar särskilt ut
den muslimska invandringen som problematisk. Jag tror att han instämmer i
Bernard Lewis ord till en tysk journalist: ”Europa kommer att bli en del av
västra arabvärlden, av Maghreb”. Madrids borgmästare, Alberto Ruiz-Gallardón sa
2006 att islam ”inte är och inte heller vill bli mångkulturell”. Med
grundläggande kännedom om islam och islamism kan man istället konstatera att
denna religion/kultur/politik befinner sig i en utveckling som kräver inte bara
inflytande och deltagande i invandringsländerna, utan de facto makt över
institutioner och samhällsliv. Sitt kapitel om Powell och hans Birmingham-tal
avslutar Caldwell med att göra analyser av hur man kan betrakta den europeiska
utvecklingen. Den pessimistiska synen delar jag i allt väsentligt. Han menar
att ”européer vet mer om arabisk kalligrafi och kente cloth
och mindre om Montaigne och Goethe.”
Längre fram i betraktelsen diskuterar Caldwell
utvecklingen från slutet av 1950-talet till idag. När invandringen från länder
som Turkiet började också i de nordeuropeiska och skandinaviska länderna, var
det väl inte någon som hade trott att ”det ett halvt århundrade senare skulle
finnas tusentals moskéer över hela kontinenten”. Hade européerna vetat det,
säger han, ”skulle de aldrig ha tillåtit det”. Skillnaden mellan den tidens
migration och den som pågår just nu är ändå mycket stor. Majoriteten av dem som
kom till norra Europa, från länder som Turkiet, Jugoslavien, Grekland (och
Finland i Sveriges fall) kom för att arbeta. De flesta som idag kommer är för
det första muslimer (från Irak, Palestina, Afghanistan, Somalia) och för det
andra hamnar dessa människor i mindre eller högre grad i befintliga getton, där
det förstås vare sig finns jobb att få eller vägar in i majoritetssamhället.
Gettot här i Sverige definieras först och främst som en plats där man, tack
vare ekonomisk rundhänthet från myndigheterna, klarar sig alldeles utmärkt utan
att kunna ett ord svenska eller ha arbetat ihop en enda svensk krona.
Minnesvärda är de ord som en ung irakisk kvinna, Fatima Obaid,
fällde om Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller något
annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö.” Jag har svårt att föreställa mig
att det skulle vara annorlunda i de av islam dominerade brittiska städerna. Där
kan man också stortrivas, eftersom de är precis som städerna i Pakistan,
Bangladesh eller andra muslimska majoritetskulturer.
Men den kanske viktigaste aspekten är ändå den som
Caldwell pekar på: islamiseringen av samhället, särartsintressets växande
inflytande och så småningom dominans, och bristen på öppen diskussion och
debatt. Stämplingen av islamiseringens kritiker började för länge sedan men
tilltog radikalt i och med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen
2010, men användes inte bara mot dessa nationalister utan också mot var och en
som yppade kritik mot islamismen som politisk-religiös ideologi. Särskilt
noterade jag efter denna period hur också kritiska människor beskylldes för att
vara SD-anhängare och/eller medlemmar av detta parti. Oberoende kritiker
betraktades som en omöjlighet. Eller så användes denna ”Guilt by association”-
teknik för att omöjliggöra den oberoende kritiken av politisk islam. Att
stämplingens främsta redskap – ”islamofobi” – myntades av Ayatolla Khomeni så
sent som 1979 tycks inte ha bekymrat den opinion som vill slippa höra kritiska
röster. Den har också bidragit till att samhällsklimatet övergått i grovt
tillyxad demonisering, efter att den norske terroristen och massmördaren blev
en del av det kollektiva medvetandet. Att inte kunna diskutera och debattera –
muntligt eller i skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför
att terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden.
Det råder väl ingen tvekan om att vi får se fler och kanske ännu mer spektakulära
terrorattentat i framtidens Europa. Om diskussionen skulle ”regleras” av sådana
kriser, skulle det innebära att vi frivilligt gick in i den totala stumhetens
epok. Och det i sin tur skulle leda till att de totalitära och våldsamma
ideologierna fick ett ännu större spelrum.
I ett kapitel om ”etniska kolonier” berättar Caldwell om
Trevor Phillips, ordförande för Commission for Racial Equality i
Storbritannien, som 2005 varnade för att landet gick ”sömngångaraktigt mot
segregationen”. Han påpekade att isolationismen var särskilt stor bland etniska
pakistanier och bangladeshier, och att deras frivilliga isolering i getton hade
tredubblats sedan 1990-talet. Några av de undersökta städerna var Bradford och
Leicester där man räknat med att ungefär femton procent av befolkningen lever i
sådana områden. Phillips fick förstås på tafsen för sin ”pessimism”.
Intressant
att notera är dock att de argument som användes mot honom hade sina källor i en
kulturell lobby som hellre än fakta och siffror använde känsloargument och så
att säga ”tänkte bort” problematiken. En brittisk regeringsrapport, publicerad
2001 efter våldsamma sammandrabbningar mellan vita och pakistanier i landets
norra delar, citerade en brittisk man med pakistansk bakgrund som sa: ”När jag
lämnar det här mötet ikväll går jag tillbaka till mitt hem och ser inte ett
enda vitt ansikte förrän jag återvänder hit om en vecka.” Segregationen är ett
faktum, och det hjälper inte att man möter invandrare i deras roller som
servitörer eller i serviceyrken för att tänka bort faktum. De européer som
oroar sig mest för denna utveckling tycks vara sådana som Trevor Philips,
människor som arbetat hårt för att åstadkomma harmoni mellan folkgrupperna.
Till det ställer Caldwell en serie frågor, förvisso retoriska men nödvändiga:
”Vems är felet till denna isolationism? Är den påtvingad eller självvald? Är
det segregering eller självsegregering? Var de infödda rasistiska och kyliga?
Eller var nykomlingarna overksamma och våldsamma?” Svaren ger sig ofta alldeles
själv, för den som har ögon och öron öppna och som inte räds att dra slutsatser
som varken får eller kan uttalas offentligt i dagens Europa.
1. Christopher Caldwell: Reflections
on the revolution in Europe. Can Europe be the same with different people in
it? Allen Lane/Penguin Books 2009.
2. Nwentoma, ett tyg
där man vävt samman bomull och silke, och som produceras i Ghana och
Elfenbenskusten.
3. SvT
Rapport, 11 mars, 2007.
Texten är ett klipp ur min bok Black Country från 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar