 |
| Landön, strax före regnet och åskan den 30 juli. Foto: Astrid Nydahl |
De dissonanser som uppstår i ett samhälle under upplösning kommer inte att kunna mildras. Det som en gång var fast har redan förflyktigats, och det som en gång var en gemensam grund är nu sankmark.
Varje enskild grupp/kollektiv/klan/klass kan utåt sett verka sammanhållen. Det är den inte. I själva verket har det som präglade industrialismen - klasskampen - ersatts av den själviska principen. Man tar men ger inte. Man utnyttjar men bidrar aldrig. Varje handling i det upplösta är en symbol- och identitetshandling.
"Min grupp eller klan har alltid rätt, ni andra är mina måltavlor och därmed rasister/fascister/islamofober/homofober/ och allt ni gör utgår från förakt eller hat".
De skeva verklighetsbilder som kännetecknar vår tid bygger på sådana, ytliga och grovt tillyxade, antaganden. Därmed är samtalens tid förbi.
Betraktelsen är det sista som återstår. I betraktelsen kan vi baklänges ta oss till de stora filosoferna, studera deras verk, grubbla på giltigheten för vår samtid. Fundera på varför det sammanhållna alltid är bättre än det upplösta.
2 kommentarer:
Det måste finnas lite glipor här och där för att samhället skall kunna leva vidare, utrymmen för korrigeringar och nytänkanden när verkligheten förändras. Det kan ju bli möjligheter till förbättringar om man dribblar med parametrarna på rätt sätt. Så ur den synpunkten är det bra att det flyter lite här och där. Men inte hur som helst. När det spricker någonstans utan att den kände slarvern "Någon" tar hand om det och vidtar lämpliga kurskorrigeringar kan det gå riktigt illa. ("Någon" borde ta hand om det här ...")
Gamle Enver pratade ibland om partiets stålhårda enhet, men jag tyckte det andades bristande flexibilitet redan när jag läste det för många år sedan. Och så gick det ju som det gick också. Och är inte detta en sorts motsvarighet till nyliberalernas paroll om att det bara finns en enda väg? När den enda vägen plötsligt sköljs bort av ett jätteoväder (några häftiga konjunktursvackor), vilken väg finns då kvar? Men när hoxhaister eller nyliberaler kontrollerar mycket av den erkända debatten (eller om vi säger "propagandan") blir det lätt det här läget med skrik, förnekanden, och närmast total oförmåga att lyssna till andra än de egna meningsfränderna.
Fast om några år kanske nyliberalerna kommer på att det är andra enda-vägar som skall tutas ut (eftersom det är bra för den egna karriären, betalningen av bolånet, och vad man nu kan hitta på!)
Om man söker på den konservative brittiske journalisten Milo Yiannopolus på You Tube hittar man ett längre klipp från en universitetsaula. Det är universitetets konservativa klubb som bjudit in Milo, och komikern Steven Crowder och den gammaldags teoretiska feministen Christina Hoff för varsitt anförande med efterföljande frågor från publiken.
Som framgår av klippet så tystas de om och om igen av en liten klick skrikande och buande studenter eller vad de är. I ett fall övergår mötesstörning i handgripligheter, när en afroamerikansk kvinna försöker ta ifrån Milo hans mikrofon.
SJW, Social Justice Warriors, kallas denna pöbel. Oförtjänt, för de kämpar varken för rättvisa eller ett bättre samhälle. De är snarare nihilister - för dumma eller tankelata/omogna för att orka ta till sig abstrakta tankar. Hur de kunnat blivit antagna till universitet är ett mysterium.
Effekten av denna fördumning av den högre utbildningen i USA (men även Sverige - t ex Södertörns folkhögsskola) är att sponsorer och stiftelser slutar finansiera dess lärosäten (tur för de svenska att de är skattefinansierade!). Vissa studentbyggnader i USA står numera tomma på grund av allt färre studenter.
Humaniora är värst drabbat. Harold Bloom, den celebre Yale-professorn, menar att klassisk utbildning fått lämna plats för kohorter av minoriteter, som vill använda litteraturstudier för politiska ändmål istället för att lära eleverna att bli klokare och mer allmänbildade. Inriktningen blir allt mer absurd och utan att veta det skämtade Bloom om att det säkerligen fanns kurser för studier av lesbianism bland eskimåer. Strax fick han ett mejl där en lärare kände sig kränkt för att hon faktiskt undervisade i det ämnet.
Men för att återvända till handgripligheterna och oväsendet på You Tube-klippet med Milo Yannopolis.
SJW anser inte att de behöver argumentera utan att argumentation är ett slags sofisteri för att förtrycka massorna, som de själva definitivt inte representerar. Faktum är att de inte ens representerar den större vänstern. som dock håller dem om ryggen av både taktik och rädsla för repressalier. Således bränner man böcker i andanom. Man behöver dem inte. Lika lite som Pol Pot. Man är beredd att göra revolution och rent hus. Dock utan en teoretisk plattform, inte ens marxism-leninism. Man skulle kunna likna dem vid zombies. Skendöda.
Och såsom i Amerika så ock i Sverige!
Det påminns man om åter när man i Expressen läser om den våldsbejakande rosa-svarta vänstern, som hotar Pride med sin intolerans mot polisers närvaro (Black Lives Matter-inspirerat?) och homosexuella Öppna moderater.
Kan dessa tokerier vara sjukdomsymtom enbart eller är de frukter av ett medvetet undermineringsarbete i Gramscis anda?
Skicka en kommentar