 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Att sitta en bit bort, att
lägga sig längre in, att ta den lilla smala vägen ut och bort... att helt
enkelt försöka leva ett liv som inte utspelar sig i shoppingkvarteren eller på
den mediala gycklarscenen, det och ingenting annat, det och stillheten, tystnaden,
lugnet som bara kan uppnås så.
*
Jag skrev dessa ord för min bok
Långsamhetens nej, som utkom 2010. När jag under måndagen gjorde en första
liten tågresa, Kristianstad-Hässleholm dit och hem, som ett experiment och en test på
huruvida jag de kommande sommarveckorna skulle klara att ta tåget till Helsingborg
och/eller Malmö, blev utfallet inte det bästa. I tågkupén malde monitorn hela
tiden samma ”nyheter”. Vagnarna var knökfulla. Samtalen handlade om alla de
banaliteter jag flyr året runt. Från mobiler och andra maskiner väste popmusiken.
Först framme kunde jag skaka av mig "det mänskliga" och promenera till ett café. Stunden där var fin. Men så skulle jag ju hem
igen. Nu var tågvagnarna inte bara fulla utan också instängt kvava med
illaluktande odörer som uppstått under färden från Malmö. Väl framme slog
smärtan i låret till igen. Jag hade lindat benet och tagit med mig stödkäppen,
det hade gått bra dittills, men när kniven kördes in förstod jag att jag befann
mig på alltför djupt vatten.
Ringde kliniken och berättade
vad som hänt. Under tisdagen ska jag få träffa en läkare. Det är möjligt att
ännu en operation skulle befria mig från dessa smärtor.
Men vad skulle befria mig från
det omgivande samhället? Hur hitta frid och tystnad i ett människolandskap
uppfyllt av irrläror och nöjets estrader och butikernas ångestdämpande utbud?
Hur åter hitta den lilla smala
vägen ut och bort…
