lördag 23 juli 2016

Islamiseringen - det långsiktiga och allvarligaste hotet

Terrorattackerna är en sida av saken som gör att islam inte kan sammanleva med sekulära samhällen. Denna vålds- och dödskult visar oss allt oftare hur det problemet ser ut. Vi har sett många sådana attacker den senaste tiden (och Münchenmassakern igår kan inte skrivas in under den rubriken, det står klart denna eftermiddag när polisens presenterat sitt material - däremot kan vi med säkerhet slå fast att dagens attentat i Kabul utfördes av IS). Men själva islamiseringen av västerlandet – den långsiktiga och förödande kraft som bryter ner våra samhällen – är det verkligt stora problemet. Låt mig därför återvända till ämnet.

Sommaren 2011 började brittiska islamister sätta upp klisterlappar som förkunnade att Sharialagar gällde i de stadsdelar där budskapet fanns. Det löd:  ”You are entering a Sharia-controlled zone – Islamic rules enforced.” Det började i London (i stadsdelar som Waltham Forest, Tower Hamlets och Newham) där lyktstolpar och busshållplatser tapetserades med det hotfulla och uppfordrande budskapet.

I dessa zoner, sa lapparna, förbjöd man spel, musik, alkohol, pornografi och prostitution samt rökning och droger. Enligt predikanten Anjem Choudary (1) från den förbjudna organisationen Islam4UK (2) ingick kampanjen i den långsiktiga, strategiska strävan att också i England skapa det Islamiska Emiratet. Enligt predikanten har den brittiska regeringen pekat ut 25 enskilda områden i landet där islamismen är ett stort problem. Just där, säger Choudary, ska vi agera för att skapa Shariazonerna. Där kommer man inte att acceptera ”den västerländska civilisationen”. Inte ens umgänge mellan könen betraktas som tillåtet.

I vissa Londonstadsdelar hotas redan nu kvinnor med våld om de inte bär slöja. En representant för Quilliam Foundation (3), James Brandon, säger att dessa ”Taliban thugs” inte är representativa för befolkningen i områdena, och att deras verksamhet bidrar till klyftor och splittring (4). Man måste ändå fråga sig huruvida de har ett stöd från "den tysta majoriteten" av muslimer i området.

En månad senare, i augusti, skriver The Telegraph om verksamma Sharia-domstolar i Birmingham. Här koncentrerar man sig på civilmålen, som hustrumisshandel och skilsmässor. Shariadomstolen sammanträder en gång i månaden i Birmingham Central Mosque. Ordförande är Dr Mohammed Naseem, han sitter bredvid imamen Talha Bokhari, och Amra Bone, den enda kvinnan som sitter i en Sharia-domstol i England.  Naseem råder en misshandlad kvinna, Jameela, att ”för barnens skull” uthärda och upprätthålla skenet.

Michael Nazir-Ali, före detta biskop i Rochester, född i Pakistan, har länge kritiserat bruket av Sharia. Han menar att deras främsta uppgift är att upprätthålla orättvisor mellan muslimer och icke-muslimer, mellan män och kvinnor.


Alan Craig, en före detta Newham-politiker, som bott 30 år i området, upprörs över att han inte i en enda butik numera kan köpa icke-halalmat. Han möter inte längre kvinnor i slöja, de flesta är klädda i heltäckande niqab med svarta handskar. Inte ens i de sekulära brittiska skolorna frångår man muslimska regler. Alldeles oavsett andra omständigheter vägras barnen vatten och mat under Ramadan.

I närheten av Newham ligger Leyton, hemmakvarter för Islamic Sharia Council (5), en organisation grundad 1982 som styr över ett dussintal Shariadomstolar landet runt. Det finns uppskattningsvis hela 85 stycken totalt. En av männen i organisationen, Dr Suhaib Hasan, vill att man i landet inför två av Sharias kanske mest motbjudande inslag: stening av otrogna kvinnor och stympande av händer på tjuvar.

Jim Fitzpatrick, parlamentsledamot för Labour, menar att Shariadomstolarna tar ”strypgrepp på de muslimska delarna av samhället och bidrar till en islamisering”. Han borde veta, han representerar en valkrets som domineras av muslimer från Bangladesh: Poplar and Canning Town.

På sin hemsida ger Islamic  Sharia Council en klar och tydlig bild av hur de ser på Shariadomstolarnas framtid i landet: “Även om rådet ännu inte är juridiskt erkänt av de brittiska myndigheterna, är det redan ett etablerat faktum, liksom att det vinner alltmer mark i de muslimska folkgrupperna.. allt detta är förberedande steg för att slutligen få förtroende från värdlandet för det sunda i Islams rättssystem.”

Med 1996 Arbitration Act gäller vissa beslut redan. Man tillåter domar i Shariadomstolar där bägge parter är överens, och de behöver alltså inte ta ärendet till brittiska domstolar. Frågan är om inte detta förfarande är inledning till en acceptans av parallella rättssystem. Biskop Nazir-Ali menar att man därmed accepterar ett system där likheten inför lagen är borta och därmed ett av grundfundamenten för det brittiska samhället.

I Green Lane Mosque i Birmingham har man gjort sig kända för extrema inslag. I december 2009 beslutade de sig där för att bjuda in två extrema predikanter, Faisal al-Jasem från Kuwait och Abdul Aziz As-Sadhan från Saudiarabien. Det fick till följd att företrädare för British Muslims for Secular Democracy (6) och för judiska och kristna församlingar, skrev ett öppet brev, ställt till en företrädare för moskén, Tassadaq Hussain. I brevet skrev de att de med fasa läst texter av de två hatpredikanterna, och att de inte i skydd av yttrandefriheten kunde tro att dessa två skulle få genomföra sina ”hatpredikningar”. Vi har i landet, påminde de, en Racial and Religious Hatred Act 2006 att förhålla oss till. Inte minst de två predikanternas antisemitism finns dokumenterad, och man citerar i det öppna brevet flera sådana textställen, som då Sheikh Abdul Aziz As-Sadhan beskriver “det judiska gänget” som påstås ha “som samlat på sig motbjudande och lumpna egenskaper” och hävdar att de “misspryder mänskligheten.” Utifrån sådana exempel vädjade de till moskén att dra tillbaka inbjudan.

Birmingham Mail berättar i december 2009 att de två hållit sina predikningar. I ett polemiskt svar på det öppna brevet sände moskén den 18 december ut ett pressmeddelande, där det bland annat hette att de tillbakavisade anklagelsen om att de skulle ha bjudit in talare som är anhängare av al Qaida. De två är enligt moskén “akademiker som specialiserat sig på Islamisk vetenskap och är välrespekterade i lärda kretsar”.

Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar ”Campaign Against Sharia Law in Britain”. De har många invändningar mot Sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finnas en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:
“Vi uppmanar den brittiska regeringen att erkänna att Sharia och andra religiösa lagar är godtyckliga och att de särskilt diskriminerar kvinnor och barn. Medborgarskap och mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara. Vi kräver ett slut på Shariadomstolarnas religiösa tribunaler utifrån det faktum att de motarbetar jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi kräver att lagen ändras så att alla religiösa tribunaler förbjuds att arbeta såväl inom som utanför rättssystemet.”



1. Född i England 1967. Före detta advokat som nu leder organisationen Islam4UK.
2. Islamistisk organisation som arbetar för införande av kalifatet. Organisationen förbjöds i Storbritannien enligt Counter terrorism laws den 14 januari 2010.
3. Organisation baserad både i London och Islamabad som motarbetar religiös extremism.
4. Daily Mail 28 juli 2011
5. Rådet presenterar sig själv med dessa ord: Rådet ser sig självt som en stabiliserande faktor inom det brittiska muslimska samhället. Utanför de muslimska länderna, är islamiska institutioner centrala för att det muslimska samhället ska överleva. Andra etablissemang, som moskéer, skolor, universitet och banker bevarat det muslimska samhällets identitet och skapar en beskyddande omgivning för unga och gamla i lika mån.”
6. Organisationen presenterar sig så här: ” Att skapa medvetenhet bland brittiska muslimer och en större allmänhet om demokrati, särskilt sekulär demokrati, för att bidra till en gemensam vision om medborgarskapet (att skilja stat från tro, så att tro inte påverkar politiken, så att det finns en gemensam delad offentlighet). Uppmuntra religiös förståelse och harmoni, respekt för olika trossystem, och uppmuntra förståelse och firande av rikedomen i olika muslimska kulturer, värderingar och traditioner, värderingar och traditioner som finns i det brittiska samhället.”

2 kommentarer:

Cello Jr sa...

Givetvis har du rätt. Elementary, som Sherlock Holmes skulle sagt, fast de faktaresistenta författarna av vår tids "narrativ" givetvis skulle flippa ut.

Signaturen Jean Moulin skrev en text på samma tema 2007:

http://everykindapeople.blogspot.se/2007/10/massinvandring-farligare-n-terrorism.html

Anonym sa...

Det börjar med "småsaker." T ex då någon mansperson i dagens Sverige vägrar att ta en kvinnlig kollega i hand, med hänvisning till sin tro. Han menar att han är i sin fulla rätt: allt annat vore diskriminering. Men om han vägrar att ta kvinnan i hand (av samma anledning som han vägrar att handskas med hundar och grisar) signalerar han att kvinnan är är oren varelse. Eller att han betraktar kvinnan inte som kollega utan som sexobjekt.
Då är det att diskriminera kvinnan.

Zinaida