Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 24 juli 2016
Ja, jag älskar detta land
Landön i juliskrud. Foto: Astrid Nydahl
Kan man älska ett land vars "elit" och politikerklass man föraktar? Ja, inte bara kan, eftersom just dessa föraktliga gör det nödvändigt. Jag har under söndagens timmar ute vid havet mycket starkt känt detta. Vi var kanske sex familjer som trängde ihop oss vid den lilla viken vid Landön. Idel vänliga ord främlingar emellan. Bara pursvenskar. Inte en slöja i sikte. Till synes onödiga leenden främlingar emellan. Jag satt och läste. Astrid simmade i Östersjön. Vi hade börjat dagen med att försöka ta oss till havet vid två platser, först Åhus och sedan Äspet. Det var i praktiken omöjligt. Mellan träden i strandskogen stod bilar parkerade överallt. Vi fick bita i det sura äpplet och vända hemåt för att sedan ta österut till Landön. Där är vi nästan alltid ensamma. Idag var vi många. Men stämningen var sådan att en känsla av kärlek vällde upp i mig och jag sa till Astrid: Jag älskar trots allt detta land. Och jag menade det. Nu tar jag den känslan med mig resten av söndagen. Vårdar den. Vet att den kan vara borta precis när som helst.
Just nu i vackrast tänkbara miljö i Dalarna. Ibland påminns jag om Österrike, ibland om Wyoming och Montana (fast jag aldrig varit i dessa amerikanska delstater, bara sett deras natur på film och bild). Jag umgås med idel politiskt likasinnade (SD-väljare), jag läser en filosofisk och spirituell roman av Alain de Botton, vädret kunde inte vara bättre, nästan varje dag dricker jag vin före och till middagen, men mina nära och kära är utomlands och jag oroar mig konstant, fast vi talas vid över messenger varje dag. Nå, till frågan om fosterlandskärlek. Ja, jag älskar lantisar, men 08-or? Ambivalent. Fast jag själv är en 08. Jag är - med brittisk måttstock - medelklass, men väldigt reserverad mot annan medelklass, av den anledningen att den helt tappat gamla tiders bildningsideal. Istället är man, som Thomas berört här, ytlig och skulle jag vilja tillägga politiskt inställsam, kanske till viss del av oro för att mista försörjning och bli avslöjad som feltänkare. Ungefär som katoliker i Henrik VIII:s och Elizabeths England fruktade att avslöjas som kättare.
Ja, jag älskar svensk natur och i viss mån kultur av gammalt slag (speciellt bondsk) och vårt inte oansenliga men undanskymda kulturarv (Zorn, Linné, Strindberg, Ingmar Bergman, m fl) och kan stolt blidka tillbaka på en imponerande lista svenska uppfinnare och industrimän. Det senare ganska märkligt, med tanke på folkmängd.
Signifikativt nog har denna kreativa ådra nu kanaliserats via musikindustrin. Vi gör ganska bra popmusik, faktiskt, men lite sorgligt med tanke på det kulturellt lättviktiga i detta.
1 kommentar:
Just nu i vackrast tänkbara miljö i Dalarna. Ibland påminns jag om Österrike, ibland om Wyoming och Montana (fast jag aldrig varit i dessa amerikanska delstater, bara sett deras natur på film och bild). Jag umgås med idel politiskt likasinnade (SD-väljare), jag läser en filosofisk och spirituell roman av Alain de Botton, vädret kunde inte vara bättre, nästan varje dag dricker jag vin före och till middagen, men mina nära och kära är utomlands och jag oroar mig konstant, fast vi talas vid över messenger varje dag. Nå, till frågan om fosterlandskärlek. Ja, jag älskar lantisar, men 08-or? Ambivalent. Fast jag själv är en 08.
Jag är - med brittisk måttstock - medelklass, men väldigt reserverad mot annan medelklass, av den anledningen att den helt tappat gamla tiders bildningsideal. Istället är man, som Thomas berört här, ytlig och skulle jag vilja tillägga politiskt inställsam, kanske till viss del av oro för att mista försörjning och bli avslöjad som feltänkare. Ungefär som katoliker i Henrik VIII:s och Elizabeths England fruktade att avslöjas som kättare.
Ja, jag älskar svensk natur och i viss mån kultur av gammalt slag (speciellt bondsk) och vårt inte oansenliga men undanskymda kulturarv (Zorn, Linné, Strindberg, Ingmar Bergman, m fl) och kan stolt blidka tillbaka på en imponerande lista svenska uppfinnare och industrimän. Det senare ganska märkligt, med tanke på folkmängd.
Signifikativt nog har denna kreativa ådra nu kanaliserats via musikindustrin. Vi gör ganska bra popmusik, faktiskt, men lite sorgligt med tanke på det kulturellt lättviktiga i detta.
Skicka en kommentar