Världsligheter. Banaliteter

Foto: Astrid Nydahl

Nog är det världsliga i de flesta fall synonymt med det banala. Men ju äldre jag blir, desto större blir mitt behov av banalitet. Torsdagstimmarna i solen, vattenbrynets alla lekande barn, en enkel kopp kaffe med smörgås. Tidlös banalitet. Det världsliga sammanfattat i sittande ställning.

Nu när sommaren är som finast i vårt landskap händer något annat och kanske viktigare: det plågsamma blir lättare att bära. Att vattna blommorna en vardaglig syssla som får lika stor mening som skrivandet och läsandet. Att ta hand om en upphittad fin damcykel föranleder kontakt med polisen, kanske får någon tillbaka sin stulna cykel. Ett samtal om sjukdom och glädjeämnen. Telefonen vilar annars för det mesta. Vi ser varandra i ögonen och samtalar mest på det sättet. Men det finns förstås undantag.

I tre veckor har jag väntat på TLS. Luckorna i leveransen blir allt fler och allt längre. Jag vet att jag kommer att sakna den, men har bestämt mig för att inte förnya prenumerationen. Och några svenska litteraturtidskrifter finns det inte. De imitationer i branschen som utges är på sin höjd papper för fiskrens. Överväger att återgå till danska Weekendavisen, men det blir kanske en alltför dyr affär.

Världsligheter. Banaliteter. Vad kan man mer begära?