 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Den första fråga som Jörn
Donners biografi över Elmer Diktonius väcker hos mig blir också den fråga som
kvarstår när jag läst ut boken. Den är lite lustig, inte minst för att den är
så sällsynt. I brist på bättre ord formulerar jag den så här: kan man skriva en
biografi utan att en enda gång ramla ner i den akademiska apparatens krav på
noter, sidhänvisningar och fikonspråk? Och mitt svar växte fram under
läsningen. Man inte bara kan, man kanske borde
– oftare och mera medvetet. Ty utan denna säck av viktigheter och akademiska
påfågelsfjädrar som börda, blir läsningen både lättare, mera mänsklig och inte
minst roande. Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som
så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet
för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius.
Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare
skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning
av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva
på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han
levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis
i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra
skriva.”
Donner skriver annars en
klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna. Utifrån
Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger
berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en
glömska som fäller sin skugga över orden”.
Nå, Diktonius alltså: född
1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja.
Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade
mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en
betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom
mig.” Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens
förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och
Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med
debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne
Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär.
Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken
för dikten.
Under Diktonius liv kommer de
två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa.
Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och
småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i
riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i
socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock
pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av
Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den
svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier
och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att
lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska
diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”.
Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en
försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till
Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till
mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka
valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i.
Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius
den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum.
Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.
Donner säger att Diktonius
var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av
hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för
svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha
påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer
Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar
å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som
lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan
tillåta sig är det med skrivandet.
Betydelsen av hans modernistiska
poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons
bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av
något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång
men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och
inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna
uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska
sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om
det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en
mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik.
Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den
tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än
bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett
av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida
diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in
sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.
”Han
ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik.” Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak
att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det
bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent
fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk
misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod. Diktonius bränsle fanns
inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå
i ett ”fucking party” tillsammans med
Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift
Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det
han såg och drack. Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista
bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer
människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev
och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.
Ett diktarliv var till ända
och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar