Gjirokastër i södra Albanien. Foto: Thomas Nydahl |
Är vi redan så gamla och de
kommunistiska systemen så avlägsna att våra minnen är irrelevanta? Eller ska vi
berätta, så som historikerna berättat, och förutsätta att de som vill lyssna
också tar reda på och lär sig om sådant som ter sig märkligt eller obegripligt
i våra berättelser?
*
Allt, nästan allt, jag
rapporterade (i artiklar och radioprogram) från Albanien under en handfull år på
1970-talet kunde skrivas in under rubriken ”Den nya människan”. Jag betvivlar
inte att min avsikt var ärlig: jag menade verkligen att arbetsdelning och uppochnedvänd
pyramid i lönebildningen var något positivt: alltså att ambassadörer och
författare varje år hade några månaders obligatoriskt kroppsarbete och att
industriarbetaren hade högre lön än akademikern. Jag trodde verkligen att ”den
nya människan” kunde formas om villkoren såg annorlunda ut. Jag frågade aldrig
mig själv om jag hade kunnat tänka mig att varje år göra mina månader i
fabriken. Jag frågade aldrig mig själv om ekonomiska lockbeten kunde få de
allra bästa att utbilda sig till läkare, lärare eller något tredje. Övertygad
som jag var av Karl Marx tes, att vi alla är produkter av vårt sociala vara,
ville jag se den albanska vardagen förvandla människan. När diktaturen föll kom
allt det mänskliga i öppen dager: rofferiet, egoismen, ansvarslösheten, den
totala hänsynslösheten. Vapenförråden plundrades, hela sjukhus och skolor slogs
sönder och människor bar allt från inredningar till tegel med hem för eget
bruk. Det var alltså bara polisstatens skräckinjagande metoder som fått
albanerna att bete sig så annorlunda: under huden och fernissan dolde sig den
alldeles vanliga ”gamla människan”.
*
Jag vandrade i de albanska
städerna, drog in doften av lindblomningen. Vart jag kom mötte mig en ung
albanska i ljus klänning och ett leende: Välkommen till mitt land! Varje gång,
när jag drog mig tillbaka i hotellobbyn, funderade jag över varför jag själv
aldrig talade om ”mitt land”. Var det
för att jag tog allt för givet, var det för att min folkhemsbarndom lärt mig,
att allt redan var färdigt att brukas? I minnet vandrar jag tillbaka till
Korcas lindalléer, jag reser mot Gjirokastërs branta kullerstensgränder, jag
läser mig in i Kadarés universum av politisk turbulens och stolthet; var jag än
vänder blicken står den unga albanskan där igen. Hon har sett sitt land blöda
många gånger, hon har levt i armod och krig, men hennes leende återkommer, hon hämtar
sig från lidandet, så som varje människa måste göra, när hon förstått att
landets framtid beror på henne.
Från gränsen blickar jag in
mot Kosova, slätterna som just brann, dalgångarna som genljöd av gevärsskott. Jag
drar in doften från Tiranas parker, jag minns deras varma nattmörker och de
sena måltiderna, jag minns männen som ömt kramade kvinnorna, jag minns min egen
försjunkenhet. Allt jag tog för givet är ännu inte varje människas.
*
"Är jag då europé? Ja. Självfallet. Vad annars? Men för det hade jag inte behövt flytta till Wien; också hemma i Stockholm hade jag varit europé fastän det där, och som jag förmodar i London, kanske inte känns lika självklart som i Wien eller i Budapest. Ändå är detta något jag sällan eller aldrig tänker på. För att riktigt känna mig som europé måste jag resa till Amerika. Först där upptäcker jag hur jag många gånger har mer gemensamt med en alban än med en amerikan, en tanke eller snarare känsla som i Europa aldrig skulle falla mig in. Medan Albanien hemma i Europa förblir mig ganska främmande förvandlar det sig i Amerika till något högst förtroligt." (RichardSwartz i Dagens Nyheter)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar