Tygla vreden eller låta den flöda. Tankar på en fullsatt buss

Strandängen vid Ivösjön 18 juli. Foto: A. Nydahl

Hur tyglar man sin vrede? Ska man ens försöka? Jag har alltid haft svårt för att göra det. Om jag är vredgad så märker omgivningen det, ingen kan förbli okunnig. Jag har alldeles nyss befunnit mig i en sådan situation. På en stadsbuss. Fullsatt. Nej, inte av några av mina landsmän. Hela bussen fylldes av somalier, etiopier, afghaner och araber på bara två hållplatsers avstånd. Jag satt och tänkte på de senaste veckornas händelser. Hur ser man om en muslim har planer på att mörda "otrogna" i sin omgivning. Poängen är att det är omöjligt. Ingen, varken jag eller någon annan "otrogen hund" kan göra det. Alla som fallit offer för den islamistiska terrorn har varit okunniga fram till det ögonblick bomberna utlösts, knivarna och yxorna huggit eller bilarna och lastbilarna kört in i dem. Jag har tittat på bilderna av terroristen i Nice. Till och med när han tar en selfie framför den lastbil han just hyrt ser han ut som en vänlig, mild man. Hans leende skvallrar inte om hans avsikter. Likadant var det förmodligen på det tyska tåget, fram till det ögonblick yxan började svingas mot passagerarna. Så konkreta var mina tankar när jag satt på bussen på väg in till centrum. Jag var inte rädd. Jag var bara uppfylld av vrede över att islamismen orsakat detta. Jag var inte minst arg över att jag i min egen stad ska behöva tänka sådana tankar. Helst skulle jag vilja ha tillbaka det Sverige där man möjligen var mörkrädd eller undvek stadskärnan en fredag eller lördag då berusade människor kunde vara hotfulla. Men jag vet att det är fåfängt att tänka så. Man kan inte vrida tillbaka tiden. Det är omöjligt att återskapa det förflutna. Den som försöker hamnar i bästa fall bara i patetiska folkhemsdrömmar. I värsta fall i något mycket värre. Så jag tyglar inte min vrede. Jag vet att den går över när det väl blir kväll och jag sätter mig med något gott att äta och dricka. I min egen lilla krets.