Några lärdomar från läsningen av Sándor Márais Örtabok

Foto: Astrid Nydahl

"Du får lugnt vara rädd. Jämra dig inte, men var rädd. Du kan jämra dig också, förresten, om det lättar din själ. Önska inte att dö "värdigt", alltså falskt. Dö som du har levat: som en människa, och därför lite hjältemodigt men också lite fegt." Det skriver Sándor Márai i sin Örtabok (till svenska av Susanna Fahlström i Visdomsord för vardagsbruk).

Jag tänker ofta på döden nu. Som Slas en gång sa: "Alla jävlar är ju döda nuförtiden". Att leva i ett bejakande av rädsla gör kanske döendet lättare? Jag vet inte, men jag vet hur många i min närhet som dött de senaste åren, barn, medelålders, gamla människor. Mina föräldrar. Mitt barnbarn. Min yngste son. Några vänner som stod mig nära. Några bekanta som varit vänner eller medvandrare, arbetskamrater, ungdomsvänner. Döden finns i mitt medvetande varje dag.

Cancer-ordet har man i hela min livstid försökt avdramatisera. Från KRÄFTA med versaler har vetenskapen tjatat på oss om att det finns många olika cancersjukdomar och att långt ifrån alla är dödliga. Men för mig är cancern förknippad med död. Gunilla dog i cancer bara lite över femtio. Mitt barnbarn Alfons dog i cancer, bara lite över fem.

Men om jag ska leva som en människa vill jag gärna blanda det Márai kallar hjältemod med feghet. Fegheten är kanske densamma som självbevarelsedriften? Fegheten är kanske bara ett annat namn på vår rädsla? Jag vill inte vara feg i det jag skriver. Jag vill säga ifrån där jag ser förtryck och orättvisor, även om alla i min omgivning säger "tyst, du kränker en annan kultur". Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds? Skulle jag tiga nu när islamismen skördar offer i västerlandet så gott som varje dag? Om jag teg vore min rädsla definitivt ett slags feghet. Då hade jag instämt i kören som säger att allt är som det är och att ingen kan ändra på någonting. Så ser jag inte på livet. Att "jämra sig" är inte bara ett sätt att lätta sin själ, det är också ett sätt att ta ansvar inför en barbarisk omvärld.

Jag känner också en tröst i Sándor Márais ord om författarens utgångspunkt: han ska inte samla på hög (varken pengar eller andra värdesaker), "han ska i stället se till att i möjligaste mån vara fri i sitt arbete och att inte vara tvungen att skriva en enda rad som han inte har lust till. En författare ska inte ta emot någon annan lön än vad han kompromisslöst kan acceptera eller genom att behöva ta hänsyn till speciella samhälls- eller modetrender."

På ett annat ställe i Örtaboken säger han, att "det enda du ska bry dig om är den röst med vilken ängeln kallar och uppmanar dig till att göra ditt arbete". Jag gör det. Och jag försöker göra det i just den andan, med lite jämmer, lite feghet och med en allt oftare lätt själ. Att det blivit så, beror på att jag försöker förstå min egen rädsla, min egen skräck för framtiden och den oro den skänker mig när jag tänker på mina barn och barnbarn. Min vandring på jorden är en försumbar vindpust. Men allt det som leder framåt måste beskrivas på annat sätt, och därför fogar jag ord till ord och försöker läsa meningen i det.