Ulf Bergqvist: Fado. En vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag)

På svenska finns det inte mycket skrivet om den portugisiska fadomusiken. Jag gav själv ut den första svenskspråkiga boken i ämnet, Kärlek och längtan, 2004. Min uppföljare Musiken som föddes bortom haven utkom 2006. En av få som verkligen satt sig in i fadokulturen är Ulf Bergqvist. Tillsammans med honom utgav jag Lissabon. Miljöer, människor, musik 2008. När jag själv slutade skriva i Lira om fado axlade Bergqvist den rollen och han är, så vitt jag vet, den enda som idag har de djupgående kunskaperna om fadons historia, samtidigt som han är uppdaterad och kunnig om de senaste händelserna och personerna. Ulf Bergqvists egen bok Fado har just utkommit och jag har läst den med mycket stort intresse. Eftersom vi inte har samarbetet sedan 2008 vågar jag påstå att jag kunnat läsa den utan förutfattade meningar. Också utan medvetna personhänsyn kan jag skriva om den, eftersom det är så ovanligt med människor som gått på djupet i studier av denna mycket säregna, portugisiska stadskultur med rötter i flera olika folkliga traditioner, i och utanför Lissabon, i och utanför Portugal.

Boken tar sin början i historien, genom att teckna ett porträtt av musikens geografi, ursprung och utveckling. Här håller sig Bergqvist till kända källor och historieuppfattningar, så som de framläggs i både portugisiska och engelskspråkiga standardverk. Han berättar om det som skiljer Coimbra-traditionen från huvudfåran som alltid är rotad i Lissabon. På ett enkelt och övertygande sätt visar han att också denna fattigfolkets kultur fått utlöpare i helt andra miljöer, både i den akademiska, ofta övre medelklass som Coimbra och universitetsmiljön erbjöd, och i den globala scenkulturen och turnerandet.

Det som började i rännstenen och fick sin självklara boning i fadohusen kunde sedan, inte minst med renässansen på 1980- och 1990-talen bli en del av en internationell konsertkultur. Ulf Bergqvist är en människa som gärna framställer saker metodiskt och överskådligt. Därför är det också alldeles logiskt att han på ett par ställen i boken gör katalogtexter av sina kunskaper. Det gäller både i förteckningen av viktiga termer och begrepp i fadon, samt om musikerna och den tillgängliga litteraturen och fadon på cd och dvd.

Han har ett fint mellanavsnitt där han samtalar med åtta av de relativt unga och idag både uppskattade och väletablerade fado-artisterna. De som finns med är Ricardo Ribeiro, Mafalda Arnauth, Pedro Moutinho, Joana Amendoeira, Marco Rodrigues, Cuca Roseta, Rodrigo Costa Felix och Maria Ana Bobone, samtliga artister som jag själv håller mycket högt. Dessa samtal ger boken en personlig ton som jag tycker mycket om. Och särskilt viktigt att notera är att han här lyfter fram andra artister än de som ständigt omskrivs i vår egen press (där Mariza blivit den självklara artisten eftersom hon gör tämligen frekventa gästspel i Sverige) och som ändå varit på turné, i vissa fall också här i Sverige. Joana Amendoeira lyckades jag 2006 i samarbete med lokala musikarrangörer få till en bejublad och fullsatt konsert i Kristianstad. Att ta del av dessa åtta intervjuer är intressant ur flera olika aspekter, inte minst när de ger sin syn på tradition kontra förnyelse. 

Maria Ana Bobone vill jag avslutningsvis citera, när hon besvarar författarens fråga om fadons förnyelse genom att ta upp nya teman. Så här säger hon:

”Jag tror det är en viktig uppgift att tonsätta den goda poesin. Här var förstås Amália en pionjär när hon drog in den stora poesin i fadon. Men jag tror inte att fadon behöver förändras så mycket. Det som folk fascineras av i fadon är ju mycket gammalt – men det är för den skull inte föråldrat. Vi måste se till att behålla den där hemliga ingrediensen som gör fadon unik.”

Det är min kursivering i hennes svar. Jag menar att de flesta som recenserar fado i dagspressen helt missat "den där hemliga ingrediensen" och istället bedömer fado-artisterna utifrån mer generella, populärkulturella kriterier.

Med Ulf Bergqvists arbete Fado har vi nu på svenska ett standardverk som ger både sammanhangen, strukturen, historien och nuet samlat. Fadons historia är en oerhört fascinerande berättelse om hur fattigfolket steg för steg skapade sin egen musikaliska kontext i starkt känslomässiga, melankoliska melodier och texter. Att fado-begreppet kommer från latinets fatum (öde) är en självklarhet. Men för att förstå hur detta hänger samman i tid och rum kan man med fördel följa Bergqvist utmed den spännande resans nedslag i olika epoker och miljöer.

Eftersom jag här citerat Maria Ana Bobone får hon avsluta med Fado da Sina