Lars Vilks i stormens öga. En skapande solitär

Lars Vilks på Krudttønden i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl

”Allt är en fördel.” Lars Vilks

Varje gång några av barndomens klasskamrater såg något de inte förstod kom frasen ”Abstrakt landskap i blått”. Den titeln hade de sett på en av pappas målningar och de tyckte att det var vansinnigt roligt. De hånfullt elaka skratten minns jag fortfarande. Jag försökte försvara pappas måleri men liksom mobbning kan ta sig många olika uttryck kan ren obildning göra det. Pappa målade ju också vad man då och nu kallar ”föreställande”, landskap, porträtt och annat. Och mot slutet av sitt liv förenade han det abstrakta med det konkreta. Under hela min uppväxt blev jag immun mot argumentet ”det där är väl inte konst” och dess tvilling ”det där hade väl ett barn kunnat göra”. Och som vuxen har jag haft svårt för installationskonsten utan att för det skull påstå att vem som helst hade kunnat göra den. Under det senaste årtiondet har installationerna mer och mer kommit att bli happenings som varit lite svåra att hantera som annat än tecken i tiden. Men jag är ju varken bildkonstnär eller konstkritiker. Litteraturen är mitt område.

Lars Vilks på Kullaberg. Foto: Lennart R.

En konstnär som väl blev internationellt omtalad för sina rondellhundar, Lars Vilks, hade ju sedan många, många år ett grundmurat rykte som envis byggherre. Jag har så länge byggena Nimis, Arx och Ladonien pågått på Kullaberg beundrat detta stora och alltjämt pågående enmansprojekt. För mig är Vilks en av de stora solitärerna, en man som frågar sitt eget samvete om råd, och aldrig några politiska eller konstnärliga organisationer eller konstaplar. Därtill beundrar jag hans förmåga att binda samman det intellektuella med handgriplig skaparkraft. Har man själv tummen mitt i handen men ibland ändå lyckas träffa rätt på datorns tangenter får man vara nöjd. Vilks är lika förtrogen med hammaren som med penseln.

Jag har bara mött Lars Vilks två gånger. Den första gången var i Köpenhamn i vintras, där danska ”Lars Vilks Komiteen” arrangerade ett möte som bjöd på hans bildsatta föreläsning, samt kortare introduktioner av de danska konstnärer och intellektuella som tagit initiativet till stödkommittén. Den andra gången var över en privat middag här hemma, med en handfull vänner. Det intryck jag fått och får av honom förstärker min bild av hur en solitär agerar när det stormar. Detta kräver dock en inre frid och ett stycke trygghet. Lars Vilks tycks hantera både de fysiska dödshoten och konstvärldens fördömanden med samma lätta leende. Därtill är han en vänlig och mycket god samtalspartner. Hans intellektuella grund är det alltför få som känner, men han är fil.dr vid Lunds Universitet och var åren 1997-2003 verksam som professor i konstteori på Konsthögskolan i norska Bergen. När han diskuterar konsthistoria vet han vad han talar om.

Jag kan, av det enkla skälet att jag saknar kunskapen, inte recensera hans bok ART. Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten som förlaget Nya Doxa gav ut 2011 (men jag läser den förstås med stort intresse). Här möter man på flera ställen det som jag tror många förknippar Vilks med, möjligen för att de hört honom säga det, nämligen tesen som utgår ifrån George Dickies institutionella konstteori som hävdar att ”det som konstvärlden kallar för konst är konst.” Här finner vi en sluten krets. Det gäller alltså att av konstvärlden – själva den slutna kretsen – bli erkänd och godkänd för att det man som konstnär skapar ska kallas konst. Jag har hört många lustiga kommentarer om Vilks konst. En av de värsta kom från den upphöjde konstgurun Sune Nordgren som för sin lokaltidning Kristianstadsbladet sa att han fann Vilks arbete vara ”hets mot folkgrupp”. I kö har å andra sidan de stått som i kulturprogram på tv fått säga att ”Vilks är en dålig tecknare”. Så den slutna kretsen öppnar sig inte för honom.

Galleriets bild inför utställningen

När han den 6 juli har vernissage i Malmö för sin nya serie målningar är jag övertygad om att två kategorier kommer att bege sig dit redan timmarna före vernissagen: den ena gruppen består av vad vi kan kalla anhängarnätverket, de män och kvinnor som vill sola sig i glansen från Lars Vilks status som en samtida rebell, den andra gruppen består av de uslingar som kallar sig ”antifascister” och som med ägg, stenar och glåpord gör allt för att försöka slå sönder det demokratiska samhällets grundstenar yttrande- och tryckfrihet. Till den första gruppen räknar jag förstås inte de faktiska vännerna till Vilks, och jag tänker då inte minst på den danska stödkommittén som gör ett fantastiskt arbete.

Det är däremot min stora förhoppning att en tredje kategori människor ska besöka utställning, nämligen de som är genuint intresserade av Vilks konst och som därför också vill bilda sig kring sambandet mellan konsten och politiken, mellan den konst och litteratur som vägrar gå i ledband med den ena eller andra politiska eller religiösa rörelsen å ena sidan, och å andra sidan mellan de olika politiska idéströmningar som vill antingen försvara eller hindra friheten. Lars Vilks är ett ypperligt exempel på den solitära konstnären som går sin egen väg. Hans bok är därtill ett imponerande teoretiskt arbete som visar att han vet vad han vill och att stegen han tar är noga övervägda.

”Konstnärlig kvalitet rör sig enligt trestegsmodellen urskiljas, väljas och bekräftas. Ju mer en konstnärs nätverk utvecklas desto fler och starkare blir möjligheterna att gång på gång förflytta sig i en spiral uppåt med ökande kvalitet” 

skriver han i sin bok. Det är uppenbart att Vilks under dessa årtionden av islamistisk terror, fatwor, mord och mordförsök kommit att ingå i ett nätverk som menar att konsten måste stå på barrikaderna. Alldeles oavsett sådana nätverk hade hans samtida konst betraktats som en del av en social och kulturell rörelse i tiden, en rörelse man mycket väl kan jämföra med en barrikad, eftersom den vägrar godta att det sekulära samhället viker sig för religiösa mörkermän. Just därför har Vilks kommit att bli en symbolgestalt för både nätverket av anhängare och nätverket av hatare. Det är han nog tämligen ensam om att kunna hantera, både konkret med sin milda ironi, och strategiskt utifrån sin position som dödsdömd man med ständig livvaktsbevakning.