Idag ska jag inte tala med egna ord. Men jag är fräck nog att låta någon annan tala om mina ord, närmare bestämt de ord som utgör boken Sextio år senare. Den får nu en resonerande och
mycket intressant läsning hos Björnbrum:
"Nydahl undrar om ockupationens män och kvinnor blir lyckligare av ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen.
När jag läste detta kom jag att tänka på den fransk-karibiske
psykiatrikern och tänkaren Franz Fanon som var aktiv under det algeriska
befrielsekriget. Han behandlade franska militärer som torterade
algerier på jobbet och sedan fick behandla sådana som så att säga tog
med sig jobbet hem och fortsatte med den egna familjen. I samband med Bandungkonferensen 1956, det
första stormötet för det som kom att bli ‘den alliansfria rörelsen’
sade någon USAmerikansk författare vars namn jag glömt (Wright?) till en
skeptisk Jan Myrdal att framtiden kommer att handla om ras och
religion. Detta ekar hos Nydahl: Vår tid är ras och religion. Vår tid är civilisationers undergång. Vår tid är barbariets återkomst: ras, religion, sanning.
(Sanning? Förstår inte.) Och en del av detta kan man studera i England,
exempelvis i den gamla industristaden Birmingham. Den har förvandlats
till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen. … en stad som höll på att bli ett kulturens centrum i landet.
En engelsk Strindberg kanske skulle muttra något ilsket om
”jubelfesternas och attentatens tidevarv”. En del av de inhemska
engelska muslimska bombmännen kom från den här staden. Den är inte bara
full av köpcentrum utan har också en massa moskéer."
Det jag här citerar utgör bara en liten del av Björnbrums intressanta läsning. Det berör inte bara dessa bokens aspekter utan också en hel del annat. Bland annat skriver han fint om min sjukhusdagbok:
"Samhällskontraktet finns inte längre, det har rivits sönder av
överklass och trasproletariat, medan medelskikten undrar vad som händer
och försöker skydda sig själva. Men Nydahl kunde i alla fall glädja sig
åt en sjukvård som tog bra hand om honom när det såg illa ut.
(Naturligtvis fanns det patienter som gnällde. En del fattar inte att vi
har det rätt bra i Sverige – åtminstone ett tag till.) "
Recensioner får man ju inte längre i pressen. Bäst före datum för mitt författarskap gick ut i och med boken
Alla de andra som också skrev, för att avrundas med en handfull kultursidestjafs (men mycket bloggande) för
En centraleuropeisk afton och
Långsamhetens nej. Efter det har det upphört. Black Country fick två svenska dagstidningsrecensioner, båda avsedda att svärta ner både boken och mig, samt en dansk. Och så recenserades den i Nya Tider och Dispatch International (båda dessa, positiva recensioner hjälpte "vänster"-hetsarna att klistra stämpeln "höger" i pannan på mig). Den blev däremot stort och omfattande omskriven på nätet, från bloggare och nättidskrifter i Norge, Danmark och Sverige. När jag då får en resonerande text som den ovan blir jag förstås väldigt glad. Böcker av det här slaget recenseras ju inte i sin egen rätt, utan som "tecken", "symboler" och annat som de antas "företräda".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar