Om svarta och vita och om fähundar

När jag mellan de härliga cykelturerna satt och bläddrade i kuverten med gamla bilder kom jag oundvikligen till de libyska. Som bekant reste jag i Libyen i april 1983. Den här bilden (klicka för helskärmsformat) har en särskilt betydelse för mig, eftersom den - bakom det som syns - berättar något om ras och rasism. Kvinnan jag poserar med i libyska gröna bergen (de stora konstbevattnade arealerna som i alla fall på den tiden försörjde landet med mat) heter Marsha Coleman. Hon var en av aktivisterna i efterdyningarna av amerikanska Black Panther Party. Det som ser ut som en högtidlig "revolutionär" scen är i själva verket något helt annat, nämligen frukten av några timmars skämtande om hudpigment och identitet under den långa bussfärden. Eftersom jag visste att Marsha var en svart panter berättade jag för henne att jag brukade kallas för rosa pantern, och vi enades om att en bild på de tvenne pantrarna skulle vara ett fint minne. Det är det. Det är mig kärt också därför att Marsha var en av de få amerikanska svarta deltagarna på seminariet i Benghazi som vågade och ville käfta emot de grovt rasistiska männen från svarta Nation of Islam (som leddes av den redan då djupt obehaglige Louis Farrakhan som betraktade sig som en arvtagare till Malcolms X:s idéer). Om jag satte mig vid Marshas bord för att äta och någon från den rörelsen redan satt där, då reste han sig i protest (det var alltid en han). Marsha skällde ut dem varje gång och försökte få dem att förstå att de betedde sig som klassiska rasister. Till mitt försvar hade jag också sydafrikanske Temba Sono som var medborgarrättsaktivist i Steve Bikos rörelse. Nej, jag tror inte på söndagsskoleromantik. Men jag tror, nej jag är övertygad om, att det är skillnad på folk och folk. Vissa människor är, alldeles oavsett sina hudpigment, fähundar. Andra är det inte. I Marsha mötte jag en varm och fin människa som jag sedan i många år brevväxlade med. En bild är inte alltid vad den synes vara.