Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt elva år. Hans tre systrar, hans mamma och pappa, kommer idag som på varje födelsedag att sitta ner vid hans grav i Västra Vram. Hans födelsedagar är alltjämt viktiga och kommer så alltid att vara. Jag brukar ta fram en dikt varje år, en dikt med motiv som får mig att begrunda livets förgänglighet och dödens skoningslösa närvaro i våra liv. I år blir det en dikt av den amerikanske poeten John Haines. Den ingår i Per Helges översättningsvolym som utkommer den 3 september. Boken heter Om ugglan ropar igen, dikten är dock utan titel.
I det bärnstensgula ljuset
ser jag dig vandra bort
längs landsvägen:
solen sjunker
och jag stänger
växthusdörren.
Nya vinrankor ska åter grönska
nästa sommar, men du
kommer inte mera hit.
Märkligt nog är detta också min pappas dödsdag. Han lämnade det jordiska idag för fem år sedan.
2 kommentarer:
Så vackert.
Sorgligt.
Och sant.
Jag älskar dig pappa.
Catarina
Så vackert.
Inte alls märklig med samma dagar, det brukar finnas flera gemensamma nämnare i en släkt. Sorger och glädjen väljer samma stund, ibland bara sorg.
Skicka en kommentar