Antisovjetismen och närmandet till maoisterna - ur Mitt liv som kommunist, fler fragment

Jag talar vid en demonstration mot Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien. Malmö sent 70-tal

Den här sommaren arbetar jag med en ny bok som möjligen kunde kallas "Mitt liv som kommunist - eller hur man lär sig känna igen den totalitära tanken". Det jag skriver om just nu spänner över åren 1971 till 1981. Det här avsnittet handlar en del om varför rätt många i min krets helt bortsåg från den traditionella vänstern och istället hamnade hos de små vänstersekterna som alla var avknoppningar från VPK. Antisovjetism alltså!

***

En ny period av lättnad kom när vår första dotter M. föddes den 12 september 1975. Hon var bara en liten flicka när vi sålde lägenheten med påtaglig förlust och bosatte oss på Westregård, i en gammal statarlänga i närheten av Marsvinsholms slott. Jag levde i illusionen att det skulle bli mycket bättre.

Fabriken hade jag lämnat. Jag var nu kontorsvaktmästare på Bühler Miag i Malmö och pendlade med grannen H. som var receptionist hos Malmöpolisen och Bengt Göran, socialdemokratisk fritidspolitiker (som sedan blev riksdagsman och avled allt för ung) som var maskinritare på samma företag. Det blev många mörka morgnar och mörka eftermiddagar i bilen den vintern. Lyckan för mig var tystnaden, möjligheten att ge sig ut med barnen i naturen, närheten till havet vid Svarte, och så friden i huset då jag kunde sitta och skriva. Min Facit Privat blev då redskapet för min prosadebut, Fabrik, som utkom på Oktoberförlaget 1976. Då hade vi närmat oss denna maoistiska sekt därför att vi fann den mindre dåraktig än den förra. Det var förstås en felsyn men vi lärde känna sympatiska och rara människor.

Den hösten skulle bli Centerpartiets största parlamentariska tid. Det märkliga var att partiets riksmöte hölls just i Svarte. Torbjörn Fälldin visste vilka vindar som blåste och i riksdagsvalet den 19 september 1976 blev det en rejäl seger som förde Sveriges första borgerliga regering till makten sedan 1936. Den socialdemokratiska betongsossemakten var bruten och de institutioner, organisationer och maktorgan som byggts på ett till synes evigt regeringsinnehav fick se sig besegrad av segerrusiga Fälldins parti som fick drygt 24% av rösterna, och tillsammans med moderaterna som fick 15,59% och Folkpartiet (11,06%) kunde de bilda regering.

Efter tre häften med dikter och en roman från fabriksarbetarlivet blev jag den 1 januari 1977 invald i Sveriges Författarförbund. Det är den enda organisation jag varit trogen i alla år.

Själv levde jag partilös men i sympati med Sverige Kommunistiska Parti som i valet fick 17.309 röster, vilket var försvinnande lite i jämförelse med Vänsterpartiet Kommunisterna som under Lars Werner fick 4,75% av rösterna. Kamrat fyra procent kunde dock inte hjälpa sossarna kvar vid makten. Den här gången förändrades Sverige. Vårt lands enpartistats-strukturer såg ut att svaja för första gången i mitt liv. Kanske skulle man inte tvångsanslutas till socialdemokratin om man var med i facket? Kanske skulle inte partiet följa en från vaggan till graven, via Kooperativa förbundet och andra rörelseägda företag fram till den kooperativa begravningsbyrån Fonus, samt under sin livstid försäkra sig hos Folksam, prenumerera på morgontidningen Arbetet och Vi för kulturens skull.

SKP var ett anti-sovjetiskt parti. Ett parti som i ord och handling visade sitt avståndstagande från både sovjetkommunismen och hela det förtryckarsystem som byggts upp i östra delen av Europa. Istället vårdade SKP banden med det kinesiska kommunistpartiet, Albanska Arbetets Parti och några andra som inte entydigt fanns i den sovjetiska intressesfären (som statsbärande partier i Nordkorea, Vietnam och Kampuchea, samt med hela den rörelse som kallades marxist-leninistisk och omfattade allt från djungelgerillor till skandinaviska kommunistpartier). Det som attraherade mig var det anti-sovjetiska. För mig var Sovjetunionen ett gigantiskt nätverk av förtryckarmakt, ett imperium som ville styra och ställa över en stor del av världen. Albanien framstod som en liten försvarslös miniatyrstat där socialismen byggdes i gemenskap. Jag reste i landet vid flera tillfällen, både på några kortare resor om fjorton dagar, och en senare, månadslång 1978 då jag också var Svensk-Albanska föreningens platsrepresentant i Durrës. Att jag då levde i en kombination av bedrägeri och ett ännu större självbedrägeri blev synligt först efteråt. Om jag nu demonstrerade mot den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien, deltog i solidaritetsarbete med Charta 77 och i demonstrationer mot det sovjetiska angreppet på Afghanistan - hur var det då möjligt att jag lät mig luras av den albanska formen av stalinism - hoxhaismen?

SKP hade bokhandeln Oktober i en kedja över landet. I Malmö låg Oktoberbokhandeln nästan längst söderut på Södra förstadsgatan där den gatan i en spets förenas med Bergsgatan vid Fiskartorget. Jag fick anställning där. Eftersom jag redan då ansågs väl bevandrad i litterära ämnen gjorde SKP ett undantag från regeln som sa att alla anställda måste vara partimedlemmar. Jag valdes in i partiet våren 1978. I Albanien, bara några månader senare, skulle dramatiska skeenden utvecklas. För mig personligen skulle de innebära att jag uteslöts från det parti jag just blivit invald i. Och därmed stod jag också utan jobb i Oktoberbokhandeln när jag återvände till Malmö från Tirana.