 | |
| Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre - två uppburna anpasslingar på väg bort. |
I min föreställningsvärld finns det egentligen bara två sorters människor: de anpassliga och de i anden fria.
De anpassliga ser vi omkring oss varje dag. De finns överallt i samhället, i de enklaste och de svåraste arbeten man kan tänka sig, som fotfolk i fabriker och butiker men också som företagsledare och chefer. De finns i medierna – herregud, där dominerar de – och de finns i politiken, förstås. De tycks alltid ha någon över sig som de måste anpassa sig till - eller helt enkelt lyda. I brist på sådana har de alltid en själens furir att lyssna till. Hela deras väsen lyser av ofrihet.
De fria andarna är ovanliga. Jag har efter sextioett år på jorden mött några få. De flesta av de få har jag mött i kulturens värld, antingen som konstnärer, musiker eller diktare, eller som frilansare i kulturens större sfär. Men tro inte att de är många. Jag hade lätt kunnat namnge några stycken, men det faller utanför min uppgift här och nu.
När jag hade haft vänsterkretsarna bakom mig i mer än trettio år närmade jag mig försiktigt en grupp människor som kunde ha kallats civilisationskritiker. Poängen är att dessa människor aldrig kallar sig något. De bara är. Och med dem trivs jag. De är ytterst få. Jag skulle säga att de kan räknas på handens båda fingrar, nära vänner (i några fall yrkesbröder och yrkessystrar) eller i annat avseende närstående.
Men anpasslingarna kryllar det av. Jag har efter brytningen med Lars Hedegaard-kretsen (det kom till just en brytning efter att jag förklarat varför jag inte ville medverka i Dispatch International mer) sett hur förfärande många de är också i sammanhang där jag trodde att de inte fanns. Jag trodde att anti-islamismkretsen var frimodig och bestod av i anden fria människor. Pyttsan, tvärtom var det. Också i Danmark, där jag länge beundrat frispråkiga kritiker av den rådande ordningen fann jag anpasslingarna. Det är verkligen skrämmande att se att människor man beundrat i själva verket går i någon annans ledband, i det här fallet det omfattande och kvävande ledband som hålls av Lars Hedegaard.
Men också på svensk mark har några människor jag betraktat som om inte vänner så i alla fall som fränder fått mina ögon att öppnas. Det räcker inte att man gastar om sin egen oppositionella läggning. Det är när den prövas som sanningen uppenbaras. Också här såg jag anpasslingar växa fram. De är inte angenäma i den stunden, tvärtom är de motbjudande så som anpasslingar alltid varit det.
Jag ångrar ingenting av mitt engagemang i vare sig danska eller svenska kretsar när det handlar om att stå islamismen och den multikulturella statsreligionen emot. Det vore väldigt dumt eftersom jag inte har några som helst tankar på att avsluta detta engagemang. Jag ångrar möjligen min naivitet inför vissa SD-aktivister. Jag vet att jag är fri från dem nu. För alltid. Oavsett vad som sker i september 2014.
I själva verket betraktar jag det som livsviktigt i en tid då grundläggande demokratiska värden hotas och islamismens krigare – jihadisterna – med jämna mellanrum påminner oss om sin mordiska verksamhet. Men jag har för alltid avslutat organiserat samarbete med bloggare, tidningar och organisationer i dessa kretsar. De misstag jag själv gjort och gör står jag för och är därför öppen för kritik.
Att jag alls skriver om detta beror på att jag inte vill förväxla detta med min egen kritik av de totalitära och sanningsförgiftade personligheter som befolkar miljön. Låt dessa människor fortsätta på en väg där alla gränser är rivna: det finns inte ens gränser mot nationalsocialismen och fascismen, det finns inte ens moraliska gränser för vem man slår på trumman för eller samarbetar med eller ens visar sig villig att visa sig tillsammans med.
Det spelar ingen roll om det handlar om Pamela Gellers amerikanska fanatiker, vit makt-hetsarna i British National Party, Nationaldemokrater eller Svenskarnas Parti och/eller Motståndsrörelse; överallt står den vidöppna dörren och slår mot dem och det är som om anti-islamiströrelsen inte förstod varför den måste stänga dörren för gott. Och så länge dörren står och slår välkomnas också judehatare och rasideologer, oavsett om de tillhör den urgamla europeiska stammens samtida utväxter i Grekland (Gyllene gryning), Ungern (Jobbik) eller Sverige eller om de alldeles nyss påbörjat sitt mätande av skallar och sin färganalys av hudpigment.
Jag vet att det finns mycket mer att säga. Och det kommer jag förstås att göra så länge ordet är fritt i Sverige, så länge nätet inte dragits åt och de kritiska rösterna tystats. Jag umgås framöver – i verkliga livet och i skrift – med de fria andarna. Bara med de fria andarna. The rest is silence.
10 kommentarer:
Finns det någon som är "verkligt fri"? Åtminstone om det är något som är "verkligt fri" och samtidigt har något begripligt och användbart att komma med? En människa som är helt fri från bindningar låter ju som någon som är i stort sett omöjligt att kommunicera med, som lever i sin egen värld. Eller har jag fattat det fel?
Björn, jag har sagt det förut: jag tycker om dina invändningar. Och den här var verkligen inte dum. Men jag menar förstås inte så som du tolkar det. En fri ande är för mig något annat. Det är en som förstår att förhålla sig kritiskt också till de människor som betygar en sin vänskap. Och som kan genomskåda vad som där bakom döljer sig. Jag har allt sedan jag lämnade sekten 1978 försökt finna en sådan hållning och förstås misslyckats gång på gång. Därför skrev jag dagens text.
Thomas,
De fria andarna, civilisationskritikerna. Det tysta brödra- och systerskapet. De etikettlösa. De seende.
Just så. Det är skönt att vara fri. Och i det ligger en av de främsta, största men svåraste värdena att uppfylla - integritet.
God lycka på de små stigarna, Thomas.
En handfull vänner är egentligen allt man behöver.
Allt gott,
Frederick
Thomas,
Jag vet att jag har tjatat om honom tidigare - men i Eric Hoffer hittar man en i sanning fri själ.
Man kan ju använda talesättet: "Bevare mig för mina vänner, mina fiender klarar jag av själv!"
Att bekänna sig till vissa fasta grundprinciper samtidigt som man vill vara fri i sin kritik kan bli en svår kryssning mellan Skylla & Karybdis. Även för omgivningen. Särskilt om de fasta principerna flyttas då och då. Var väl därför som många tyckte att Strindberg var en jobbig jävel!
Önskar komplicera bilden.
Avpixlat uppfattar jag som en verklig oppositionsröst, viktig kritiker av den hydra - svenskt politiskt etabissemang - svenska medier - utgör.
Julia Caesar, pseudonym röst och den kanske viktigaste svenska journalist jag inte känner till namnet på.
Visst genomsyrar en ídylliserande bild av gamla svedala hennes texter men romantisk nationalism behöver inte vara nazism.
Henne "Värlsdmästarna" är referenslitteratur om hur vårt land gick från att vara en välmående arbetskraftsinvandrare till att bli en omsorgsinvandrarnation med ganska fruktansvärda följder.
Det pågår ett krig om våra medvetanden och det finns bara en lag i krig - Vinn det.
Tro mig Thomas, vi befinner oss i underhundsposition som aldrig någon före oss.
Jag tror alltså inte Hedegaard och Carlkvist är nazzar eller Jalving -som Per Svensson dömde ut efter guilt by association-tekniken.
HUBERT
Hubert, jag har aldrig sagt eller skrivit att Hedegaard, Carlqvist eller Jalving är nassar. Självklart inte. Vad jag skriver är att de två förstnämnda medverkat i en amerikansk, nazistisk radiostation. Mot bättre vetande?
JC betraktas av många som en "viktig journalist". Jag betraktar henne - och har gjort det från början - som en av de grövsta demagoger vi känner från denna miljö. Inte heller henne har jag anklagat för nazism.
Det är ju så att jag väger orden på guldvåg och en av de större texter jag skrev för Dispatch handlade just om detta. Jag redde ut begreppen rasism och fascism just för att det står mig upp i halsen att man skriker sådant efter folk utan att förstå ordens egentliga innebörd. Jag anklagar alltså ingen för att vara nazist - om denne inte verkligen är det.
Problemet med anti-islamistmiljön är att den beter sig som en sekt. Sluter sig mot varje form av kritik eller synpunkt. Vill visa enad front utåt. Sådant blev jag vaccinerad mot i malmövänstern när jag var ung.
Avpixlat, bara några ord: språket, jargongen påminner mig om 1970-talets insändare i Kvällsposten, de som brukade undertecknas "arg skattebetalare". I det dagliga flödet på sajten blir det överdoser av vålds- och brottsrapportering. Det som i nio fall av tio saknas är analys, kritisk diskussion, en djupare förståelse för varför det går åt helvete. Att det gör det ser vi ju alla. Det vi saknar är instrumenten för att begripa. Dessa finner vi inte på Avpixlat.
I mycket övrigt är vi säkert överens.
Underhundsperspektivet har alltid varit mitt,så det är jag van att slåss ifrån
Bryr mig om dig Thomas, och vad du tycker, därför jag skriver.
På Avpixlat har jag läst Stefan Thorsell med stor behållning, likaså Mats Dagerlind.
Ett par gubbar som närmast presterar essäer om det Sverige jag sett schangserat till en kulturnivelleringsideologi där alla begrepp ställs på huvudet.
Jan Myrdal uttalade en gång att "människor är intelligenta, de kan skilja på rätt och fel".
Håller med om den definitionen men inser också att med annan kultur ges annan moral.
Fel sida menar jag är våra Överhundar inom parlament o medier och alla som ger dem motstånd har rätt oavsett motiv.
Skall jag behöva kompromissa med DN-Ulrika By's journaism och acceptera en förvanskning av och censur i mediebevakningen för att det skall uppstå så lite oro som möjligt i landet?
Kan jag inte.
Uppfatar det som en kamp med klara skiljelinjer.
Även om jag som anonym förstås tillhör åskådarna.
Jag tror sammanfattningsvis att, ur vår kulturs perspektiv, bekymra sig om den rätta sidans aktörers skilda motiv, för närvarande måste betraktas som sofism.
HUBERT
Håller med Hubert. Vi befinner oss i krig, och då kan man tyvärr inte vara alltför kräsen med vilka man har som vänner. Krig är alltid fult, och även den bätte sidan gör sig skyldig till hemskheter. Men likväl har vi all anledning att vara tacksamma över att det var de vita som vann i Finland, och inte de röda, och att Nazityskland besegrades./Arvid Bengtsson
Arvid, jag har ingenting att invända och jag är rädd att både du och Hubert missförstår mig. Vi är i själva verket helt överens om det viktigaste i detta avseende. Det du exemplifierar med Finland kunde man också säga om Spanien 1936 eller Portugal 1974; tack och lov lyckades inte kommunisterna i sina planer. Hade de lyckats hade Europa sett ännu värre ut, under hela 1900-talet och kanske också idag.
Däremot anser jag att man av nödvändighet måste vara just kräsen med vilka man har som vänner, annars vandrar man - helt frivilligt - till massgravarna.
Skicka en kommentar