Mohamed Omar: Därför lämnade jag islamismen (Aguéli förlag)

När Mohamed Omar publicerade En opieätares bekännelser för mindre än ett år sedan fick han på nytt medias ljus på sig. Islamisten hade valt att ta ett steg tillbaka och ville med skriften förklara varför han inte längre var islamist. Det gjorde han rätt i. Med den nya skriften Därför lämnade jag islamismen vill han komplettera och fördjupa bilden av sitt ställningstagande, eftersom han menar att falska rykten om honom kommit i svang och att han har en känsla av att ”jag ber om ursäkt för andras bild av mig mer än för mina egna ord och gärningar.” Jag skulle vilja säga att Mohamed Omar här visar hur medial uppmärksamhet fungerar. Den lever så att säga sitt eget liv och tar vändningar man hade hoppats slippa. Det är min egen erfarenhet och jag tror att den också gäller Omar i skuggan av all den uppmärksamhet opieätarskriften fick.

Vad tillför då den nya skriften? Jag tror att det mest intressanta är att den på ett närmast flanerande sätt rör sig runt i alla de ämnen, författarskap och erfarenheter han fördjupat sig i under det gångna året. Läser man Omars blogg ser man ju snabbt att han bedriver en minst sagt febril verksamhet på en rad områden. Det mesta är inlemmat i skriftens resonemang. Den tar sin början i den unge, poesiskrivande Eugène Omar, verksam i kretsen kring tidskriften Hjärnstorm och ivrigt odlande sin egen mytologiska personlighet, påverkad av såväl Balzac som Rimbaud. Det var 1990-tal och en ironisk generation formades.

När berättelsen börjar introducerar Omar en vän från den ockultistiska studentföreningen Luna som menar att han under sin islamist-period gick igen den svarta fasen, nigredo, då man konfronterar skuggan man bär inom sig. Jag är mer benägen att tolka det politiskt och just i det avseendet lyfter Omar här fram en rad faktorer, inte minst det som hände i Gaza 2009.

Vem av oss orkar se krigens härjningar utan att påverkas? Som den sökare han är vill Omar finna rationella och begripliga förklaringar till skeendena, både i världen och inom sig själv. Han söker i politisk traditionalism, inte minst hos René Guénon och så finner han inom islam också författare som bidrar med pusselbitar, inte minst i sufismen. Efter detta kommer en kritisk granskning av några personer som betydde mycket för honom, som Seyyed Hossein Nasr. Men Omar var ju inte som islamist en anhängare av wahhabiter eller al Qaida. Tvärtom betraktade han dem som dårar och mördare, med en politisk agenda. Han understryker här att det mest är muslimer som faller offer för deras terror. Syrien har för Omar blivit en indikation på hur frontlinjerna går i det avseendet.

Nu vänder han sig till de sekulära. I Algeriet finner han närmast självklart Ben Bella och hans Min väg. Han går till Viktor Rydberg och Den siste atenaren. Och ganska snart hamnar han hos svenska socialister, de tidiga, och de formande texterna som återfinns hos Marx och Engels.

Återigen går Omar tillbaka till Israel/Palestina-frågan. Han trodde sig hjälpa palestinierna som islamist. Rakt tvärtom var det. Omar ser att Hamas inte gagnar sitt folk det minsta. Tvärtom visar de sig gå i brödraskapets ledband. När en israelisk inrikesminister 2009 talade om att ”skicka Gaza tillbaka till medeltiden” säger Omar:

”De upplysningsfientliga, fundamentalistiska rörelserna passar perfekt i denna strävan att skicka arabvärlden ’tillbaka till medeltiden’. Hamas, och ännu mer de salafitiska grupperna, förstör det palestinska samhället och den palestinska kulturen mer än vad israeliska bomber förmår.”’

Den senare delen av skriften diskuterar bland annat Darwin och hur islamister förhåller sig till evolutionsteorin. Det är mycket intressant läsning. Och jag menar att Mohamed Omars tankar och texter är av intresse för varje människa som bekymrar sig det minsta om framtiden för nationer som idag får ett allt starkare muslimskt inflytande. Läs hans nya skrift!

Här hos Björn finns en annan intressant recension.