Hans-Georg Gadamer: Konst som spel, symbol och fest (Dualis, översättning och introduktion av Pehr Sällström)

Hans-Georg Gadamer blev 102 år gammal (levde 1900-2002)

Konst – vad ska det vara bra för? Hans-Georg Gadamer börjar sin framställning med att påminna oss om att ”frågan om konstens berättigande är inte bara ett aktuellt, utan även ett mycket gammalt tema”. Han pekar på sitt eget arbete Platon och diktarna från 1934 där han visar att Sokrates undervisning medförde att konsten ”ställdes inför kravet att motivera sin legitimitet”. Några sanningsanspråk var inte längre självklara.

Innan dess har översättaren Pehr Sällström i en lång och vägledande introduktion fört läsaren fram till en förståelse av Gadamers metod och resonemang. Hela hans bok är grundad på en föreläsningsserie. Det märks i hans ton, som hela tiden är pedagogiskt resonerande.

Efter ett längre resonemang om ”Hegels djärva anspråk” kommer han fram till frågan om vår samtida konst och ”den attack” som det utsätter vår självförståelse för. Han säger rentav att beträffande musiken som skapas, så skulle den få honom att ”helst taktfullt vilja tiga” om han själv vore den musiker som skulle framföra musiken. Tillbaka till bildkonsten säger han att man med säkerhet kan slå fast att alla former av självklarheter ter sig omöjliga, eftersom det nu från betraktaren krävs ”en aktiv prestation” för att förstå det vars ”konturer framträder på duken”.  I musiken ser vi hur ”den fullständigt nya vokabulär av harmoni och dissonans” bryter mot den klassiska traditionen och allt detta, som till synes är obegripligt kastar sig filosoferna över. ”Ty för sådant”, säger Gadamer, ”som ingen annan förstår tycker sig filosofen vara väl ägnad.” Den glimten i ögat gillar jag och följer honom därför gärna i det fortsatte resonemanget.

Det finns ett antagande hos honom som jag tror är alldeles riktigt, nämligen det faktum att vad vi upplever i nuet, i vardagen, i själva verket är ”samtidigheten av det förgångna och framtiden”. En sådan tidsbild kan te sig ansträngd men är väl egentligen självklar. I bästa fall bär vi arvet med oss varje dag. Och vi vore blinda och döva om vi inte anade framtiden.

Inför bokens tre rubriker, spel, symbol och fest, tar han ett steg tillbaka och inskärper i läsaren att begreppet, ordet ”konst”, är tämligen nytt. För tvåhundra år sedan hade det inte kunnat användas, då man ju sade ”de sköna konsterna” om det han resonerar kring. Idag är ordet ”konst” synonymt med de sköna konsterna.

Konsten som spel är, säger Gadamer, ”något elementärt i människors liv”. Men det speciella med människans lek och spel är att de alltid innehåller element av förnuft. Konsten som symbol går tillbaka på det tekniska begreppet tessera hospitatis i grekiskan, det som berättar om hur man bryter en skiva i två och själv behåller den ena delen, medan gästen tar den andra med sig. ”Antikens motsvarighet till legitimationen” utbrister Gadamer och sätter fingret på symbolens betydelse. Konsten som fest förknippar han med människans erfarenhet av det festliga och av firandet. I vardagens inramande av festligheter och firande skapas årsrytmen, själva tidsindelningen. ”Extremerna långtråkighet och driftighet bestämmer tiden på ett och samma sätt, nämligen som ’utfylld’, antingen med intet eller med något.”

Gadamer undrar om inte en av våra förvillelser är att man lägger fast normer, till exempel när man kanoniserar en kompositörs eget framförande av verket eller av en auktoriserad inspelning, eftersom man ju i själva verket, också vid ett återuppförande, ”härmar” det som redan framförts. Och så kommer det: ”Varje reproduktion – varje högläsning eller deklamation av en dikt, varje teateruppförande, vid vilket aldrig så stora mästare i mimik och recitationskonst eller sångkonst uppträder – förmedlar en sant konstnärlig erfarenhet av verket först när vi med vår ’inre öra’ förmår uppfatta något annat än det som i verkligheten utspelar sig utanför våra sinnen.”

Sammanfattningsvis säger Gadamer att alltsammans handlar om huruvida vi förmår dröja kvar hos konstverket, ”tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar”.

Att vistas i dessa föreläsningstexter är för mig som att stiga in i en helt ny värld, full av både utmaningar och hinder. Det finns i ordets verkliga mening obegripliga saker här. Men vad vore livets läsningar värda om vi bara svalde dem utan reflektion och eftertanke?

Boken är alldeles nyutgiven och finns bland annat här.