Halvbildningens diktatur

Jag klär mig varmt och vandrar ut i kylan. För varje steg jag tar ökar värken. Varje dag är ett åldrande och en tilltagande brist. Det som föds färdigt att använda blir med åren alltmer oanvändbart. Men i samma stund jag bestämde mig - det kan väl vara sju eller åtta år sedan nu - för att aldrig beklaga mig över världsliga ting som värk och låga inkomster, förvandlades också något av det inre tillståndet. De verkligt angelägna sakerna kom i förgrunden: barnens och barnbarnens hälsa, sättet vi lever, både i det privata och i det kollektiva, samhälleliga.

Alldeles i min närhet finns det hela tiden en flock av glädjedödare: de befolkar inte minst mediavärlden, de är på sin höjd halvbildade, de vet inte hur man skriver svenska och de saknar varje form av ambition bortom det som roar eller möter en lust och längtan. Just för att de hela tiden har ambitionen att roa sig blir de glädjedödare. Den verkliga glädjen måste födas i allvaret, den måste födas där för att omständigheterna är sådana att de gynnar glädjen. Jag klär mig varmt. Jag läser. Men det räcker inte alltid för att hålla undan halvbildningens diktatur.

Foto: A. Nydahl