 |
| Turist i Lissabon. Foto: Krister Renard |
Goethe lär upprörd ha sagt: ”Det är ju dock besynnerligt att man ska
behöva ge sig ut i världen för att få vara ensam.” Detta till synes
paradoxala uttalande visar sig nämligen vara det närmaste man kan komma
sanningen om resandet, också och kanske i ännu högre grad det moderna
resande som kallas turism.
Ingen är så ensam som turisten. Goethe ropade
efter den resandets ensamhet som gav honom frid och frihet. Han blev
störd och inget kunde då vara bättre än att vistas bland främlingar. Så
blir det allt svårare att resa. Överallt omges man av andra resenärer,
som i språk och seder avslöjar sig som nära grannar i det land man
lämnat. Däremot är turisten ensam i en annan mening.
Han kan aldrig
förenas med det nya landets människor. Det spelar ingen roll hur många
fraser han lär sig av servitören på favoritrestaurangen. När han efter
maten reser sig och går är han världens ensammaste, också när han är där
i sällskap med familjen. Ensamheten växer i honom som språklöshet och
en brist på identitet så stor att han tycker sig sväva fritt i en
reklamfilm. Han är alla och ingen. Han lyser som av neon och fungerar
bara som ekonomisk transaktionsmetod.
(Ur mitt bidrag till ett ensamhetstema i nättidskriften Ett lysande namn.Till tidskriftens förstasida kommer du här. Direkt till mitt bidrag här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar