Ja, detta är en repris. Eftersom jag igår recenserade Abdellah Taïas nya roman på svenska, Frälsningsarmén, vill jag denna lördag påminna om den förra som dessutom är den första som översatts till svenska:
Hur ser manlig kärlek ut ur ett arabiskt perspektiv? Jag tänker på den homosexuella manliga kärleken. Det är nämligen den som står i centrum för Abdellah Taïas självbiografiska bok med den vackra titeln Ett arabiskt vemod. Berättelsen börjar nervpirrande och dramatiskt. I kapitlet Jag minns berättar Abdellah Taïa om det förlopp som så nära slutat i en gruppvåldtäkt. Han räddas av en vardaglig banalitet. Men han hade redan bestämt sig för att låta det ske, han underkastade sig gängledaren Ali, mannen som han själv i fantasin döpt till Chouäib, och hans fyra kumpaner. De kallade honom Leïla, ville göra honom till en liten flicka som skulle förlora sin oskuld. För oskuld var han, Abdellah, ingen man hade trängt in i honom. Nu väntade han sig att fem skulle göra det. Men Alis mamma kommer ropande i trappan och ber om hjälp, och han slipper undan. I denna stund börjar hans jakt på det egna jaget, ”Jag sprang mot mitt jag, okänt och återfunnet. Förlorat. Jag sprang för att möta filmens värld, hals över huvud in i dess religion, dess bilder.” Abdellah Taïa har bestämt sig, filmen ska bli hans värld och hans liv.
Hans lilla bok är indelad i kortare avdelningar, som var och en ger ett sammansatt fragment av hans liv. Det är en i bästa mening förtätad och starkt vibrerande livsberättelse Abdellah Taïa bjuder på. Det är sin homosexualitet han blottar. Sin kärlek till enskilda personer. De kommer in i hans liv, han prövas och de försvinner igen. Han förälskar sig, och vet när det är verklig kärlek. Han börjar sitt arbete som regipraktikant, först i Marrakech, där också fransmannen med spanskt påbrå, Javier, blir hans förtrogne. ”Jag hade lust att älska och bli älskad när Javier dök upp i mitt liv, i mitt land, mitt i den sedan evigheter röda jorden. Det var inte hans fel. Jag förlåter honom.”
Abdellah Taïa föddes 1973 i Rabat, Marocko, men lever sedan 1999 i Paris. Han har utgivit sex böcker, är översatt till flera språk och med Ett arabiskt vemod introduceras han i svensk översättning. En av mina favoriter på Elisabeth Grates Bokförlag är Nina Bouraoui, också hon fransyska med arabiska rötter. Av någon anledning tyckte jag mig nu möta hennes manlige motsvarighet. För henne är också den homosexuella kärleken ett centralt tema, något hon om och om igen återkommer till, som en utforskning och en livsprövning. Abdellah Taïa tycks på samma sätt, i sitt poetiska och samtidigt konkreta språk, närma sig kärnan i allt snävare cirklar, som om han spanat in sig själv från en högre höjd.
Han kommer till Kairo. Filmen Made in Egypt ska delvis spelas in där. Taïa är med som tolk och assistent. Han får träffa människor som drabbar honom. Skönhet, moderlighet, allvar. Hänförda män. Taïa möter Karabiino, en svart man, ”en skuttande gasell.” Han fångas in. Men deras möte blir kort. Taïa vandrar i tre dagar ensam i Kairo.
Boken avslutas med det märkvärdiga kapitlet Att skriva. Taïa lägger fram sin dagbok för oss. Den med blå pärmar. Än en gång öppnar han sitt hjärta för ”algeriern”, för 36-årige Slimane. Än en gång underkastar han sig. Deras sexualitet känns för honom ”alltid som första gången, en överträdelse, ett möte i himlen.” Berättelsen klingar av i poesi.
Ännu en gång har jag fått möta en berättare som jag vill läsa mer av. En drömmare och en poet, en berättare och en sångare. En äkta människa som skriver sitt liv, naket, öppet. Här skriver han själv i Svenska Dagbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar