Dag nummer ett 2013. Förgånget och nytt

Foto: Lennart R.

Det är besynnerligt varje gång. Lära sig skriva det nya årtalet. Börja räkna från ett igen. Och ändå bara en teknikalitet, en metod för tidräkning, ett sätt att förhålla sig till de framåtskridande eller det som går mot avslutning och död. Just därför använder jag också denna årets första dag en Lissabon-bild tagen av Lennart R. Den bilden berättar just det jag vill förmedla.

På sin stol sitter en äldre man och spelar guitarra portuguesa, den tolvsträngande portugisiska fado-gitarren. Han har en statligt licensierad tiggarbössa i knäet, vilket indikerar att han är blind. Hans melodier skvallrar om det förflutna, om en utveckling som inte kastat allt på historiens sophög, ett förflutet som förvisso varit fattigt men framför allt förankrat i en tradition som vårdats generation efter generation.

I bildens suddiga främre kant går en ung man förbi, han ser ut att titta på den spelande mannen, så som man flyktigt betraktar det man snabbt passerar. Vad har vi med det förflutna att göra? Han lever förmodligen i en helt annan värld, präglad av snabbmat, popkultur och drömmar som kanske inte ens innefattar det egna landets traditioner. Jag gissar förstås bara, jag vet inte vem den förbipasserande är, men eftersom han i bilden är anonym låter jag honom representera samtiden. Kvinnan bakom honom bär dessutom på en nästan övertydlig symbol för den usla mat-"kultur" vi dränks av numera. Alla vet numera vad detta M står för.

Den portugisiska fadon blev för mig en vändpunkt i livet redan 1983. Jag har levt med den sedan dess. Den har bidragit till att göra mig till en allt mer konservativ människa. I ett nu där det mesta ter sig relativt (i bästa fall) eller ointressant och där snabbheten, vinsten och framgången är vad som premieras sätter jag mig där hos den spelande mannen, på den vackra trottoaren i Lissabon. Det är årets första dag. Vi har mycket att samtala om.