Mångkultur? Etnifierat som monokultur?

Foto: TN

Det kom ett par engelska artiklar idag som blixtbelyser ämnet multi- kontra monokultur. Först en kvinna, Jane Kelly, som känner sig mycket ensam i sin London-stadsdel och berättar i The Telegraph:

"When you go swimming, it’s much healthier to keep your whole body completely covered, you know.” The Muslim lady behind the counter in my local pharmacy has recently started giving me advice like this. It’s kindly meant and I’m always glad to hear her views because she is one of the few people in west London where I live who talks to me.The streets around Acton, which has been my home since 1996, have taken on a new identity. Most of the shops are now owned by Muslims and even the fish and chip shop and Indian takeaway are Halal. It seems that almost overnight it’s changed from Acton Vale into Acton Veil.Of the 8.17 million people in London, one million are Muslim, with the majority of them young families. That is not, in reality, a great number. But because so many Muslims increasingly insist on emphasising their separateness, it feels as if they have taken over; my female neighbours flap past in full niqab, some so heavily veiled that I can’t see their eyes. I’ve made an effort to communicate by smiling deliberately at the ones I thought I was seeing out and about regularly, but this didn’t lead to conversation because they never look me in the face."

Som av en händelse skriver idag Birmingham Post om problematiken utifrån en annan synvinkel. Det kommer nämligen propåer om att man ska sluta att ange etnicitet för olika stadsdelar, eftersom "vita arbetarklassområden" känner sig förbisedda:

"Birmingham City Council has been urged to consider a major rethink of community funding and support in a bid to end the view that certain ethnic groups are favoured over others. That was a key conclusion of the council report into creating a Brummie identity and encouraging closer co-operation between the people from 187 different countries who have made Birmingham their home. The report, called Birmingham: The World’s Meeting Place, recommended a Brummie history week, more local history teaching in schools and exchanges between people from different parts of the city to foster that shared identity. But the report also found that there was tension between groups – with white working classes in suburbs such as Kingstanding, Northfield and Shard End in particular feeling that inner-city black and minority ethnic groups were favoured when it came to council funding and resources."

Att känna sig som en främling i sin egen stad är numera vardagsmat för väldigt många människor. Fenomenet är alltid intressant att studera just i England. Det jag sett och hört under mina vistelser i Black Country har präglats av segregation - på ren svenska: etniska och religiösa getton - och föga hopp om framtiden. Ordet integration är i sammanhanget antingen ett cyniskt skämt eller politiskt bedrägeri.

Kursiveringarna ovan är mina, och de föranleder ett par frågor:

1/ Hur klarar man att leva i en miljö där man inte kan tala med människor, än mindre se dem i ögonen? Kvinnans känsla känner jag så väl igen. Förra vårens besök i Sparkhill upplevde jag och A det likadant, ingen talade med eller såg på oss, mer än en kvinna som riktade en mycket mörk blick i den pakistanska matbutiken, de ögonen sa: här har ni inget att göra.

2/ Hur i hela friden ska B-hams kommunalfullmäktige med kurser och undervisning kunnat skapa den "shared identity" som inte finns i verkligheten?

3/ Är det så att de vita arbetarklassmänniskor bara "känner" att de är förbisedda, eller är de det rent konkret? Skulle fullmäktiges önskemål ändra på det, eller menar man bara att om man slutar att tala om vilka de etniska majoriteterna är i bestämda områden så kommer problemet att försvinna? Man kan alltså då bara bli avundsjuk på ett annat område, som fått mer pengar och större stöd, eller som det heter i artikeln: "So instead of supporting Irish, Pakistani or Sikh groups, for example, they should instead look at backing projects in Digbeth, Lozells or Alum Rock". Den här problematiken har Kenan Malik på ett förtjänstfullt sätt undersökt. Hans slutsatser fanns med i min Black Country-bok, och du kan läsa just det avsnittet här i bloggen. Hans sammanfattning är värd att reprisera:

"Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA."