måndag 28 januari 2013

Erika Fatland: Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell)

Fakta låter sig lätt redovisas. Den 1 september 2004 stormades Skola nummer 1 i Beslan, som just skulle fira Kunskapens dag och börja höstterminen, av en större grupp terrorister (de kan ha varit så många som 72). Fler än tusen barn, föräldrar, lärare och andra togs som gisslan. På tredje dagen, den 3 september, bröt helvetet ut och 186 barn och 147 vuxna dog i det drama som avslutade gisslantagandet. Terroristerna hade ett enda krav, att Ryssland lämnade Tjetjenien. Ett sådant krav, framför ögonen på en gisslan av barn och vuxna, kunde naturligtvis inte uppfyllas. Putins makt över den upproriska republiken varken lät eller låter sig störas av de islamistiska rebellerna. Tvärtom stärks den när Putin nu åter är president.

Men när man redovisat fakta vill man gå närmare in i detaljerna och söka svar på alla de svåra frågorna. Norska författaren och socialantropologen Erika Fatland, född 1983, har gjort ett imponerade arbete med sin bok Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell). Hon har ställt frågorna, gång på gång och till många människor. Hon har bott i Beslan i två längre perioder, lärt känna människor, redovisar samtalen och alla de grymma och fasansfulla detaljerna, men bjuder också läsaren på en längre, avslutande analys som försöker presentera en annan bild av förloppet än den officiella. Redan det gör starkt intryck. Boken är ett bra exempel på hur seriös och noggrann journalistik kan bedrivas idag, bara de praktiska och ekonomiska förutsättningarna finns där.

Nå, alla dessa människor samlades alltså i skolans nyrenoverade idrottshall. De fick varken äta, dricka eller gå på toaletten, varför förhållandena snabbt blev outhärdligt svåra. Man drack sin egen urin, hallen stank av avföring och barn somnade in i medvetslöshet. Terroristerna behandlade dem med maximal grymhet. Redan på första dagen sköts de flesta männen och kastades ut för att ligga och ruttna i den drygt 40-gradiga solen.

Fatland pratar framför allt med Beslans kvinnor om det som hänt. Männen drar sig undan. Mycket snart inser hon att hela det lilla samhället befinner sig i ett tillstånd av djupaste, förlamande sorg och chock, ingen talar högt, inga lekande barn syns utomhus och på kyrkogården sitter människor dagarna i ända hos sina barn eller barnbarn. Beslans döda är hela tiden närvarande. Massakern ägde rum just vid något av det viktigaste i en rysk skola, terminsstarten då också mycket fattiga människor skrapar ihop till nya kläder åt barnen. Den vackra högtiden avbröts av gevärseld och grymma kommandon från de ingusjiska och tjetjenska terroristerna. Små barn fick se föräldrar skjutas inne i skolbyggnaden. Skriken och gråten upphörde aldrig. De tre dygnen blev, också för de efterlevande, en mardröm vars sår alltjämt ligger öppna, blödande.

Erika Fatland lyckas med det svåraste av allt, att ge mig som läsare en möjlighet till medkänsla, eftersom offren här stiger fram med namn och personliga drag. De berättande är överlevande, efterlevande, men i grund och botten lika illa däran som de allra svårast sårade och de dödade. Beslan är ett samhälle där de levande hela tiden umgås med sina döda. Och som om det inte vore nog, har det fasansfulla dådet också splittrat människorna i rykten, förtal och lögner.


Inga kommentarer: