"Europa är inte i kris. Det är döende. Inte det geografiska Europa förstås, utan Europa som idé. Europa som en dröm, ett projekt, en plan. Det Europa som Edmund Husserl hyllade i två stora tal som han höll i Wien strax före den nazistiska katastrofen.Europa som vilja och föreställning, som vision och byggplats, det Europa som våra föräldrar skapade, som blev en ny idé vilken bringade dittills okänd fred, välstånd och demokrati för folken efter kriget. Det Europa som än en gång börjar falla sönder inför våra ögon."Nej, jag säger inte att jag är enig i allt de skriver. Vad jag säger är: nu har en bild av situationen tecknats och formulerats väl. Men jag är förstås enig i pessimismen, den bär jag med mig dagligen. I Europa finns det idag lika lite ljusglimtar för framtiden, som det funnits i Mellanöstern de senaste 35 åren.
måndag 28 januari 2013
Europa är inte i kris. Det är döende.
En artikel man måste läsa, i dagens Expressen, undertecknad av Juan Luis Cebrián, Umberto Eco, Antonio Lobo Antunes, Gabi Gleichmann, Julia Kristeva, György Konrad, Bernard-Henri Lévy, Claudio Magris, Salman Rushdie, Fernando Savater, Peter Schneider
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag bara undrar: Var är världen ljusare?
Det är en bra fråga Bodil.
Är detta Europas intellektuella elit så återstår alternativet Barbari. De väsentliga frågorna - mat på bordet, arbete, hälsa, sjukvård, utbildning, ett säkert och välordnat samhälle - struntar de i. Men det är ju där man måste börja, inte med några högtflygande planer som slutar med några överbetalda byråkrater och en massa mer eller mindre kriminella som kalasar på de gemensamma fonderna, medan folk i allmänhet är missnöjda. Och en del av de missnöjda marscherar på gatorna och klår upp misshagliga minoriteter som skall bära hundhuvudet för krisen. Dessa "tänkare" vill ha mer av det som gjort att delar av Europa krisar sig sönder och samman. Varför skall de tas på allvar?
Författare bli vid era lästar.
Låt politikerna vara politiker.
Björn, jag är inte överens.
Sven, du har i alla fall en sak gemensam med Björn: den anti-intellektuella attityden. Som du ser sätter Björn ordet "tänkare" inom citattecken. Skulle det vara fel att intellektuella människor som är välbekanta i hela Europa gemensamt formulerar en text som uttrycker oro inför framtiden? Jag menar precis tvärtom. Varje medborgare, inte bara intellektuella, bör uttala sig, uttrycka sina tankar, sin oro.
När det gäller framtiden - och nuet med för den delen - ska ingen, som Sven hade önskat, låta "politikerna vara politiker". Skulle vi göra det hade framtiden sett ännu dystrare ut.
Bengt, vilket land syfter du på? Antar att din engelska fras kommer från något sammanhang jag inte känner till, men får ju lust att replikera: There is no country for old men!
Björn Nilsson.
Tycker att du förenklat kringgår det faktum att multikulturalismen aldrig röstats fram.
Den är icke resultatet av en demokratisk process trots att den är den mest förändrande av samhällsfrågorna tänkbara.
Thomas "No country for old men" är bröderna Cohens filmatisering av Cormack MacCarthys roman.
HUBERT
William Butler Yeats: Sailing to Byzantium
De respekterade filsoferna är grånade personer som letar sig tillbaka till den ursprungliga Europatanken. Den är vördnadsvärd och fundamental men troligen mindre relevant för nutida generationer. Men när mellangenerationens nationalistiska småpåvar som Cameron, Berlusconi, Reinfeldt och andra försvunnit från planen kommer nya generationer för vilka det fördjupade Europasamarbetet är självklart och ingenting man behöver diskutera.
Största faran kommer från nynationalister i v(pk), sd och nyligast även pipipartiet.
Tror inte alls att Europa är döende.
Tvärtom. För världen är levande.
Kanske lite tänkvärt ändå?
http://www.metro.se/kolumner/europas-styrka-ar-olikheterna/EVHmaD!I9djWatdA1eU6/
@Cecilia. Jag håller med din första kommentar men absolut inte med Johan Norbergs idéer i den länkade artikeln. Han,och de som han åberopar, vill bara se det europeiska samarbetet som ett super-EFTA, dvs. bara som en gemensam marknad där de ofjättrade marknadskrafterna regerar.
Naturligtvis är det mångfalden som ger styrka men den utvecklas bäst genom ett fördjupat samarbete.
Att jag skrev som jag gjorde är att tyvärr så finns det en mörk historia när författare ger sig in i politiska frågor.
Ofta har de svärmat för diktaturer som många av europas författare gjorde på 1930-talet med positiva skriverier om Hitlers Tyskland. För att inte tala om hur det var på 1960-70-talet med alla positiva skriverier om de kommunistiska diktaturerna.
Sven, tack för att du förklarade. I den meningen är jag helt överens med dig. Som du kanske sett i bloggen var jag själv en sådan vänsteraktivist när jag var mellan 17 och 25 kanske. Ända sedan dess har jag skrivit massor, inte minst en handfull böcker, för att argumentera mot alla dessa totalitära läror. Tack än en gång!
Skicka en kommentar