Författaren Jean Daragane får
ett telefonsamtal som gör honom brydd. Någon säger sig ha hittat hans adressbok
och vill diskutera ett specifikt namn i den (utöver att lämna tillbaka
hittegodset): Guy Torsel.
Daragane är säkert uppriktig
när han säger att han inte vet vem det är, det är i alla fall inte ett namn han
känner igen.
Modiano gör som han brukar,
han tar läsaren med ut i Parismörkret, men också i dagarnas tysta solsken.
Adresserna är noggrant angivna (även om de kanske inte alltid existerat i den verkliga världen).
Daragane tar taxi till ett café där han ska möta upphittaren och hans kvinnliga
sällskap, Chantal Grippay. Mannen själv presenterar sig som Gilles Ottolini.
Det visar sig att han i själva verket har journalistbakgrund och att han
arbetar med något, en bok eller en artikel, där Guy Torsel har en viktig roll,
utifrån en tidningsnotis. Daragane
känner av hotfullheten, den är diffus men märkbar, och han vill lämna platsen.
Platsen där han vandrat i femtio år förefaller plötsligt helt främmande.
Här har Modiano lagt ut sitt
nät. Nu är det bara att följa med. Det kommer då att öppna sig parallella
berättelser som utspelar sig både i det nu där Daragane rör sig, och i det
förflutna, där han som barn rör sig i berättelsens epicentrum. Här blir
skuggorna fler, mörkret tätare. Som när vi försöker se ner i vår egen barndom
och egentligen inte kan uppfatta miljöer och människor helt tydligt, men ändå
så pass att vi känner igen oss. Vi ser bokstavligt talat på oss själva och vi
vet hur livsberättelserna hänger samman.
Modiano är en mästare på
denna parallellitet. Han kan ibland förbrylla, då får man ta ett steg bakåt och
förstå att berättelsen bytte tidsperspektiv, och så är man tillbaka inne i den
igen. I just den här berättelsen spelar Daraganes debutroman en stor roll,
liksom de människor som omgav honom i barndomen. Jag avslutar med ett citat som
säger något väsentligt om stämningen och tonen i romanen:
”Och nu, där på trottoaren, i indiansommarens milda, tidlösa ljus över Paris gator, tyckte han än en gång att han låg på rygg och flöt. Det var en förnimmelse han hade sedan något år tillbaka, inte mer, och han undrade om det hade med den annalkande ålderdomen att göra. Som mycket ung hade han upplevt stunder då han halvsovande drev bort – ofta efter en sömnlös natt – men numera var det annorlunda: en känsla av att med frånslagen motor, i friläge, vara på väg nedför en sluttning. Hur länge till?”
Man kan förstås läsa en roman
av Modiano redan av det enkla skälet att han språk är så njutbart och vacker
(och då når det mig i en fin svensk översättning). Det försöker jag göra. Den
här gången var det något alldeles extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar