Om höjd belöning för att döda Salman Rushdie och varför Lars Vilks måste gömma sig med livvakter. En påminnelse om sakernas tillstånd

Lars Vilks, februari 2016. Foto: Astrid Nydahl

Den islamistiska regimen i Iran har höjt belöningen för den som dödar Salman Rushdie. Dödsdomen, fatwan, är nu 27 år gammal men man ska inte bortse ifrån dess konkreta och symboliska kraft. Satansverserna kommer att hänga som ett dödande svärd över Rushdies huvud. En ”förbrytelse” mot islam blir aldrig benådad.

Så är det också för Lars Vilks. Hoten mot hans liv är många och för ett år sedan, på kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn, var det nära att attentatsmannen lyckades. Istället dödades en gäst på föreläsningen, filmaren Finn Nørgaard, och senare på kvällen också Dan Uzan som stod vakt utanför synagogan.

Direkt efter attentaten skrev Per Gudmundson:

”Attentatet i Köpenhamn är den fjärde allvarliga attacken mot Lars Vilks. I oktober 2009 i USA greps Colleen LaRose, alias Jihad Jane, som tillsammans med en rad personer på Irland planerade att mörda Vilks. I maj 2010 försökte två bröder från Landskrona elda upp Vilks hus. I september 2011 greps fyra unga män med knivar i Göteborg när de försökte söka upp Vilks på ett konstevenemang vid Röda sten. Lars Vilks har sedan 2007 ett pris på sitt huvud, sedan Islamiska Staten i Iraks dåvarande ledare Omar al-Baghdadi lovade att rikligt belöna en eventuell mördare – och ännu mer om Vilks slaktas som ett lamm (dvs får halsen avskuren). Vilks har även – året efter – pekats ut som måltavla av al-Qaida-ideologen Anwar al-Awlaqi i talet The Dust Will Never Settle Down. Al-Qaida på Arabiska Halvön har i sin tidskrift Inspire återkommande haft Lars Vilks på en dödslista.”

Vad är det principiellt viktiga i dessa terrorangrepp och dödsdomar? Det senaste året har vi sett spektakulära islamistiska attentat, både i Europa och andra kontinenter. De har det gemensamt att de riktar sig mot ”de otrogna” – det betyder i praktiken att alla människor som inte delar islamisternas tro och övertygelse är presumtiva offer. Men fatworna mot Rushdie och Vilks utgör en särskilt kategori: de är konstnärer verksamma i västerländska demokratier och de har båda med yttrande- och tryckfrihetens instrument formulerat sig på ett för islamisterna kränkande sätt. Vi ser här alltså hela den problematik som också präglar den så kallade ”mångkulturen”. Å  ena sidan har vi alla de dagliga särkraven – det kan gälla livsmedel och badhus, det kan gälla ”respekt” och etniska enklaver – och å andra sidan effekten av en islamistisk världsbild. Denna världsbild – i själva verket en ideologi – är produkten av Koranens anda och bokstav, och av den allt snabbare radikaliseringsprocessen bland unga muslimer. Denna process pågår parallellt i arabvärldens muslimska nationer och i Västerlandet.

Det principiellt viktiga blir som jag ser det att utan minsta kompromiss försvara den typ av frihet vi sedan länge formulerat. Om vi kompromissar – till exempel genom att tillåta sharia-domstolar eller utöva självcensur om vi tror att någon blir ”kränkt” – bidrar vi själv till det öppna samhällets undergång.

Lars Vilks liv har dramatiskt förändrats efter terrorn i Köpenhamn. Han tvingades lämna sitt hem och lever idag på hemlig ort bevakad av livvakter. Om vi hjälps åt att solidariskt tala för Vilks frihet kan vi i alla fall i viss mån hålla kvar medvetenheten om vad islamismen ställer till med. Det finns tre sajter där man kan följa Vilks, den första är förstås hans egen alltid läsvärda hemsida. Sedan finns den danska Lars Vilks-kommittén, och deras Facebooksida.