Vilks, islamismen och de påbjudna tilläggen om godhet

Lars Vilks med pristagarna,  Köpenhamn i söndags. Foto: Steen R./ Snaphanen

Karin Olsson, kulturredaktör på Expressen, skrev i söndags en mycket intressant artikel med anledning av ettårsdagen av attentatet mot Lars Vilks och den judiska synagogan i Köpenhamn. Första halvan av artikeln är egentligen den intressantaste, men eftersom den är skriven i den svåra ironiska genren kanske den inte gått fram till alla läsare. Så här skrev hon:http://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/terrora

Idag är det ett år sedan som Lars Vilks närvaro på en debatt om konst och hädelse i Köpenhamn utlöste en attack med automatvapen av en islamistiskt motiverad gärningsman. Därför hålls ett stort yttrandefrihetsseminarium på Kulturhuset i Stockholm med Vilks som hedersgäst. Alla är där. Kulturministern tar en selfie med den hotade konstnären och skriver något inlevelsefullt om hans utsatta liv på sitt populära Instagramkonto. 

Konstnärseliten, även Vilks skarpaste kritiker, är förstås på plats för att visa sitt principiella stöd. Panelsamtalet livesänds av P1 på webben och i kväll är Vilks inbjuden till "Agenda", där utrikesminister Margot Wallström efteråt kommenterar läget för yttrandefriheten i världen. Hon tar bland annat upp hur frihetliga bloggare fängslas och piskas i Saudiarabien, och hur Polen nu "putiniseras" och regeringen vill strypa konstnärers och journalisters frihet.

Det hon här skriver är förstås en omöjlighet. Jag skulle bli mycket förvånad om något sådant hände i vårt land. Sverige är och förblir de tystas land. Här säger man aldrig vad man egentligen tycker, särskilt inte när det handlar om islam, utan nöjer sig med artiga repliker på privata middagar. Och de som i sin tur säger vad de tycker har inte tillgång till morgon- och kvällstidningar. Därför har bloggosfären blivit en alternativ källa för kritiska texter.

Däremot kan den andra halvan av hennes text diskuteras. Ja, det är rentav påbjudet. Varför det? Därför att det är påbjudet att i varje sammanhang där kritik riktas mot islam och islamism, man framför allt ska vända hela denna kritik mot ”rasisterna”.

Ändå tycks det bekymra Olsson att intresset för de människor som blir offer för islamismens våld är så ljumt. Hon skriver:

Det är bara intresset för landets enda till livet jagade konstnär som är svalt - förutom i de muslimhatande kretsar som använder honom som en maskot.

Som den svenska statsreligionen – godheten som står över alla andra religioner – alltid manar, ska texter i ämnet mana till samling. Inte mot islamisterna i första hand utan mot allt som kan beskrivas som ”besinningslöst hat och våld i någon form”.

Är man verkligt god säger man bara att man tycker det är fel att Lars Vilks måste gömma sig. Och på samma sätt kan man beklaga att människor som Ayyan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Geert Wilders och många andra måste göra det.

Det enda man rimligen kan erbjuda Karin Olsson som svar är att hon långt före årsdagarna kunde försöka samla sina kollegor i medievärlden inför en rejäl manifestation mot islamismen. Hon kunde börja med att ringa upp Sydsvenskans Rakel Chukri som har skrivit en föredömligt klar artikel om innebörden av den islamistiska krigsvågen mot arabvärldens kristna. Även om hon känner samma ansvar som Olsson och klistrar dit något om rasisthotet mot slutet av sin text handlar den ytterst om att klargöra vari hotet består. Läs den gärna här i sinhelhet.