Fjordman tar till orda om Breiviks massmord och den europeiska så kallade utvecklingen

Peder Jensen tillsammans med den nederländske politikern Geert Wilders. Foto: Snaphanen.

"Ironien i de mange nazianklagerne mot meg er at ekte nynazister vanligvis misliker meg. Det er delvis fordi jeg har vaert konsekvent pro-israelisk."

"Hundretusender av mennesker fra India til Australia har lest mine essayer uden å skade en spurv på grunn av det." (Citaten från Peder Jensens bok)

Peder Jensen: Vitne til vanvidd (Free Speech Libraby)

Behöver jag påminna om massakern i Oslo och på Utöya 2011? Behöver jag skriva gärningsmannens namn? Vem har för ett ögonblick glömt bort Anders Behring Breivik? Här i Sverige har vi kanske glömt bort ett av hans offer som inte dödades. Han heter Peder Jensen. Han har livet och hälsan i behåll men han är ändå ett offer för massmördaren och terroristen Breivik. Hur hänger det samman?

Jag har läst Peder Jensens bok Vitne til Vanvidd. Den är skriven på norskt bokmål och alltså mycket lätt för en svensk att läsa. Vad är det för vansinne Jensen bevittnat? Och varför tycker han att han bör tala om det? Jag ska återkomma till frågorna i form av försök till svar, men först vill jag berätta vad det är för en bok han skrivit.

Jensens bok är en mycket personlig skildring av vad som hände i Norge den 22 juli 2011. Det är alltså mer än fyra år sedan regeringskvarteret utsattes för en mycket stor bombexplosion och ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utöya fick besök av en kall och dåraktig terrorist som gick runt och avrättade unga människor på ön, liksom han dödade några vuxna som var där som ledare och vakter.

Terrorattentaten den 22 juli 2011 drog med sig oändligt mycket olycka för enskilda människor, för familjer, organisationer – ja, för ett helt samhälle. Jag har svårt att se hur Norge skulle kunna få en ”normal” anda av medborgarskap och civilsamhälle under de kommande närliggande åren. Allting präglas förstås av Breiviks massaker och bombdåd. Och det är i den kontexten vi måste läsa Peder Jensen. Han fick gå i exil efter händelserna. Han hade försökt uppvakta polisen och visa att han ingenting hade med Breivik att göra. Han gjorde det trots att han inte begått något brott. Han utsattes för en husrannsakan som förmodligen stred mot lagen. Men utvecklingen tvingade honom att lämna fosterlandet. I Köpenhamn fick han hjälp och kunde hålla sig undan norska medier och andra som ville skada honom. Norge surrade av konspirationer, hans liv kunde vara i fara.

Vem är denne man med ett så vanligt namn? Han arbetade med autistiska barn. Han är född på 1970-talet. Han är jämngammal med mina äldsta barn. Jag har mött honom en gång, helt kort och han gav genast intryckert av lågmäld och vänlig ung man. 

Jensen har intressen som kan hänföras till Mellanöstern. Han har studerat på universitet i Kairo. Han har arbetat med en fredsövervakande styrka, TIPH (Temporary International Presence in Hebron) åren 2002 och 2003  i Hebron på Västbanken. Men han har också ett specialintresse inom ramen för detta: islam, islamism och vad massinvandringen från denna del av världen har för inverkan på våra skandinaviska samhällen. Det är legitima intressen. Jag delar dem. Jag skriver om dem. Det gör alltså också Jensen. Men han har under många år använt sig av den vackert norska pseudonymen Fjordman. Och det var som Fjordman han blev känd. Eller ska jag säga ökänd? Norska medier och den norska politiska klassen bestämde sig nämligen för att Fjordman var den ”andliga fadern” bakom massakern! De bestämde sig för att Peder Jensens essäer skulle ha utlöst dårskapen! Jensens ord i sakfrågor skulle vara orsaken till att en uppenbart sjuk man bestämmer sig för att döda så många som möjligt, norrmän eller ej, för att de på ett eller annat sätt var socialdemokrater och därmed skyldiga till mångkultureländet.

Varför blev det så? Breivik hade utförligt citerat Fjordmans texter i sitt så kallade manifest, den extremt långa text som han skickade ut till medier och enskilda i samband med massmorden. Vad fanns det i dessa citat och vilka citerade han vid sidan av Fjordman, och hur såg argumenten ut?

Peder Jensen hade ett relativt omfattande författarskap bakom sig före 2011. Han skrev mest på engelska, publicerade sig i nättidskrifter som Gates of Vienna (hans texter finns samlade på nätet: The Fjordman Files). Numera finns han nyskrivna texter också att läsa på danska Snaphanen.dk

Hans texter var – och är det också idag – stramt hållna. Han argumenterar i sakfrågor. Mycket sällan – eller aldrig - rörs det upp något känslodamm efter honom. När han argumenterar hänvisar han oftast till källor. Det är något med hans skrivande som har en akademisk ton. Han kan tala i ämnen som han faktiskt vet någonting om. När han skriver om islam och islamism är det inga skott från höften utan tvärtom väl genomtänkta texter som är förankrade i fakta. Det ser vi inte så ofta.

Miljön han verkar i är förstås islamkritisk och anti-jihadistisk. Det betyder inte att han betalat medlemsavgift till en internationell konspiratorisk organisation. Rakt tvärtom. Den internationella tendens som kallas counter-jihad är i själva verket ett antal individer som oberoende av varandra verkar i samma riktning. De kan vara politiker som Wilders i Holland. De kan vara fria intellektuella som Daniel Pipes och Ayyan Hirsi Ali i USA. De kan vara aktivister och agitarorer som Tommy Robinson i England eller föreläsningsorganisatörer som Katrine Winkel Holm eller Helle Merete Brix i Danmark. Det som förenar dem är att de förespråkar yttrande- och tryckfrihet som våra länders kvaliteter gentemot en totalitär religion och politik som ryms inom islam. Är det någon som invänder mot sådana självklarheter? Jag gör det inte. Men just detta hävdade och hävdar Peder Jensen i sitt författarskap. Och den självklara frågan uppstår: Varför skulle detta hänga samman med en massmördare och dåre bara för att han citerat från det? För att besvara den frågan måste vi nog kika på vem Breivik citerade från och fråga oss huruvida citaten kan anses vara inspirationskällor till ett norskt massmord. Vilka var då dessa citat?

Steven Emersons Investigative Project on Terrorism analyserade 1.600 namn i Breviks så kallade manifest.  Där återfinns bland andra Marx, Adorno, Gramsci, Tony Blair, Barack Obama, Osama bin Ladin, Arafat, Jesus, Martell, Hitler, Churchill, Thomas Jefferson, Napoleon, Sitting Bull, Aristoteles, Shakespeare, Platon, Orwell, Freud och Salman Rushdie. De vanligaste är Bat Ye´or (71 träffar), Fjordman (63), Jesus (63), Robert Spencer (54), Karl Martell (53), Anwar Shaaban (48), Hitler (50) och Muhammed (36). 

Nå, i sådana mängder citat och personhänvisningar förvånas man över att just Fjordman utsågs till statens fiende nummer ett. Är det antalet citat som avgjorde saken? Naturligtvis inte. Fjordmans position bestämdes av innehållet i de texter som massmördaren snott. Breiviks manifest är ju ingen intellektuellt redbar text utan ett hopkok av tusentals olika texter som han klippt och klistat utifrån eget gottfinnande. Det är också en av många anledningar till att det gör ett nästan tragikomiskt intryck. Hade det inte varit för alla dödsoffren kunde man skrattande ha ignorerat det.

Peder Jensen analyserar nu inte bara Breivik som massmördare och galning. Han närläser mycket av den smörja som skrivits om honom i norsk och internationella press, men viktigast av allt tror jag att bokens avslutande tredjedel är, där han istället tittar på den politiska, sociala och kulturella förändringen av Europa och västvärlden i stort. Vad har islam och islamism inneburit för oss med massinvandringen från muslimska länder? Hur har vi lyckats stå emot den totalitära kravmaskinen? Har vi alls lyckats? Hur ser de demografiska hoten ut?

Peder Jensen bok är inte en angelägenhet för några få mer eller mindre indragna personer i skuggan av Breiviks massmord och så kallade manifest. Istället menar jag att den är en angelägenhet för alla som vill förstå vad som sker i små, sårade nationer som utifrån omfattande terroristbrott försöker finna vägar framåt. Återvändsgränderna är vi väl bekanta med. Hela hösten 2015, nyåret och januari 2016 pekar i riktning mot både oroligheter och våldsamma sammandrabbningar. Motsättningarna skärps dag för dag, inte minst här i Sverige. Det vi hittills sett av våldsamma upplopp och mord måste vi nöja oss med att betrakta som en inledning till något långt värre. Mycket har skett i Europa sedan Breiviks förbrytelser. Kan vi gemensamt finna strategier för att stå emot? Det ter sig föga troligt eftersom det mesta som gjorts i norra Europa sedan den akuta krisen inleddes har varit felsteg, desperation och populism utan långsiktighet och nödvändiga analyser. Själv är jag stor pessimist men läser med stigande intresse Jensens balanserade och välskrivna bok just för att den sätter fingret på vad som pågår. Och det är väldigt logiskt att boken slutar med att koppla samman vansinnet med den så kallade utvecklingen.