Det har varit både snö och frost de senaste dagarna, men under tisdagen öppnade sig en magiskt blå himmel med dagslångt solsken. Vi tog tillfället i akt och gav oss ut i naturen. Hemkommen började jag putsa alla fönster, både in- och utvändigt. Först när jag var klar med det arbetet såg jag väderprognosen; på torsdag kommer det snöblandade regnet tillbaka och förstör allt genomskinligt vackert. Det är vi vana vid eftersom vi bor alldeles utmed vägen.
Från våra sida kan man se över väg 118, den som går till Åhus, och bort mot fälten där backarna i närheten av Ivösjön reser sig så mäktigt.
Livet måste var precis så här. Man befinner sig i hela tiden i det obegripliga och stora. Sena kvällar ställer jag mig utanför huset och skådar mot den mirakulösa stjärnhimlen. I den storheten befinner vi oss alla, utan att kunna förstå eller omfatta innebörden av det vi ser. Så vi vänder då blicken ner mot det lilla, allt det som är vi själva, våra liv, familjer, vänner, eller så väljer vi att helt vända blicken bort från det pågående och istället ägna oss åt litteraturen. Det är så det är, och förmodligen så det måste vara.
Bilderna är tagna av Astrid Nydahl en kall februaridag utanför Kristianstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar