Otur med tänkandet?

Hårda vindar på Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl

Det slår aldrig fel för mig. Jag kom att tänka på den judiska vits jag för trettio år sedan hörde i Israel första gången. Det är den judiske handelsmannen som kommer ut modfälld och säger till sin kollega: "Jag har sådan otur. Varje gång jag köper en dvärg börjar han växa."

Så är det för mig också, titt som tätt. Jag anstränger mig att finna formen på den bok jag nu arbetar med. Har gjort sedan nyåret. Tycker att enskildheterna fallit på plats och att de bör kunna intressera mina läsare. Men oturen i mitt fall består av ett tvärstopp och en omöjlighet att komma vidare. Det är som om det gått troll i manuset. Det känns som att luta sig ner över en cementblandare som stått still alldeles för länge.

Gårdagens isvindar vid Ivösjön var som att ta en kalldusch utomhus. Inga kläder hindrade den svinkalla luften att tränga in under huden. Förvisso uppfriskande. Jag noterar att Sveriges nyhetssändningar och ledarskribenter upptas av landets katastrofala bostadsbrist. Ingen säger ingen för in antalet nya människor i sina resonemang. Om det kommer mer än hundratusen om året hit så säger ju det sig själv att antalet bostäder till unga vuxna som vill lämna föräldrahemmet blir allt mindre. Jag är glad att jag är gammal och att den livsepoken började 1969 för min del, då det var en tid när Malmö hade massor av billiga, äldre lägenheter. Gamla väster hade inte hunnit bli innekvarter för rik medelklass och förorterna hade ännu inte fyllts på av arabiska och asiatiska vandrare.