Patrick Modiano: För att du inte ska gå vilse i kvarteret (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius).

Författaren Jean Daragane får ett telefonsamtal som gör honom brydd. Någon säger sig ha hittat hans adressbok och vill diskutera ett specifikt namn i den (utöver att lämna tillbaka hittegodset): Guy Torsel.

Daragane är säkert uppriktig när han säger att han inte vet vem det är, det är i alla fall inte ett namn han känner igen.

Modiano gör som han brukar, han tar läsaren med ut i Parismörkret, men också i dagarnas tysta solsken. Adresserna är noggrant angivna (även om de kanske inte alltid existerat i den verkliga världen). Daragane tar taxi till ett café där han ska möta upphittaren och hans kvinnliga sällskap, Chantal Grippay. Mannen själv presenterar sig som Gilles Ottolini. Det visar sig att han i själva verket har journalistbakgrund och att han arbetar med något, en bok eller en artikel, där Guy Torsel har en viktig roll, utifrån en tidningsnotis.  Daragane känner av hotfullheten, den är diffus men märkbar, och han vill lämna platsen. Platsen där han vandrat i femtio år förefaller plötsligt helt främmande.

Här har Modiano lagt ut sitt nät. Nu är det bara att följa med. Det kommer då att öppna sig parallella berättelser som utspelar sig både i det nu där Daragane rör sig, och i det förflutna, där han som barn rör sig i berättelsens epicentrum. Här blir skuggorna fler, mörkret tätare. Som när vi försöker se ner i vår egen barndom och egentligen inte kan uppfatta miljöer och människor helt tydligt, men ändå så pass att vi känner igen oss. Vi ser bokstavligt talat på oss själva och vi vet hur livsberättelserna hänger samman.

Modiano är en mästare på denna parallellitet. Han kan ibland förbrylla, då får man ta ett steg bakåt och förstå att berättelsen bytte tidsperspektiv, och så är man tillbaka inne i den igen. I just den här berättelsen spelar Daraganes debutroman en stor roll, liksom de människor som omgav honom i barndomen. Jag avslutar med ett citat som säger något väsentligt om stämningen och tonen i romanen:

”Och nu, där på trottoaren, i indiansommarens milda, tidlösa ljus över Paris gator, tyckte han än en gång att han låg på rygg och flöt. Det var en förnimmelse han hade sedan något år tillbaka, inte mer, och han undrade om det hade med den annalkande ålderdomen att göra. Som mycket ung hade han upplevt stunder då han halvsovande drev bort – ofta efter en sömnlös natt – men numera var det annorlunda: en känsla av att med frånslagen motor, i friläge, vara på väg nedför en sluttning. Hur länge till?”

Man kan förstås läsa en roman av Modiano redan av det enkla skälet att han språk är så njutbart och vacker (och då når det mig i en fin svensk översättning). Det försöker jag göra. Den här gången var det något alldeles extra.