Emmanuelle Pagano: Jag talar om kärlek (Norstedts, översättning av Kristoffer Leandoer)

Kärleken följer oss genom livet. Som känsla, fenomen, livsglädje, ja den följer oss i vått och torrt och därmed också när vi har det som svårast. Hur skulle vi annars orka?

Jag började läsa Emmanuelle Paganos bok med viss skepsis. Det tog två sidor och så förstod jag vad det är för slags bok. Här blandas enradingar med ett par sidor långa/korta texter. De är individuella. Det är alltså inte frågan om en sammanhängande text med dialog. Tvärtom: varje text uttalas och/eller skrivs av en unik person. Och här finns vi alla representerade: hetero-, homo- och allt annat som idag har namn jag inte lärt mig än. Unga, gamla, ensamma, parade, letande, lyckliga, fullbordade, övergivna, rusigt älskande. Ibland är en rad banal. Ibland är den genial.

"Varje gång vi träffas på nytt är det som att långsamt snöra upp våra kroppars ligament, häkta upp våra leder."

"Hur säger man till dem som älskar en att de inte älskar en? Hur säger jag till honom att jag inte vill veta av hans kvävande kärlek, att det inte är kärlek?"

"Han får fenor när han klär på sig."

"Det var riktigt kallt och jag hade inga handskar. Jag tinade händerna mellan mina lår innan jag vidrörde hans hud med dem."

"Det jag saknar mest är ljuden, ljuden av vår kärlek, hur det lät när vi älskade och när vi sov ihop, hur det lät när vi vaknade upp."

Man kan läsa den just så, i små portioner. Som några visa ord - en rad per dag. Jag låter den ligga framme och finner några tröstande ord om detta, det svåraste och mest självklara: kärleken.