Läsandet blev omöjligt

 

Läsandet är förstås omöjligt. Det överröstas av inre plågor och yttre omständigheter.

 

En dag som denna färdas de brölande på lastbilsflak, alldeles här intill. Att jag skulle bli stadsbo fanns inte i planerna. När vi bröt upp från lägenhetslivet i Malmö för 44 år sedan var det med det tydligt formulerade mantrat Aldrig mer. Aldrig mer en lägenhet, aldrig mer inne i en stad.

 

Vi kom till torpet på 60 kvadrat. Vi omformades i alla avseenden. Fyra barn, varav ett ganska nyfött och vi två vuxna slog oss till ro. Jag sågade av en Billy-hylla i lagom höjd, den fick bli mitt skrivbord. Läste gjorde jag länge i växthuset vi byggt på torpets ena gavel.

 

Från torpet gjorde jag två viktiga resor. En gick till Kaddafis Libyen där jag lärde mig att det totalitära Albaniens röda fanor egentligen bara var utbytta mot gröna. Den andra resan förändrade mitt liv för alltid, den gick till Lissabon.

 

Så bär jag med mig 1980-talet, i hud, hjärta och hjärna... skadad, sjuk, men full av minnen. På gott och ont är jag en människa byggd av minnen.

 

Målning: Läsande filosof av Rembrandt