 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. Det gäller oss alla, både män och kvinnor. Vi är dvärgar som står på jättars skuldror.
(Sara Danius vid Svenska Akademiens Högtidssammankomst den 20 december 2017)
Jag har tuggat de där orden ett antal gånger. Först blir jag tagen av allvaret i dem. Det är klart att vi, i alla avseenden, är dvärgar i förhållande till det förflutnas intellektuella, nickar nog de flesta instämmande. Är det verkligen klart?
Tillåt mig tvivla. Varje epok
i vårt upplysta västerland har haft sina despoter och därmed också sina
lismande medlöpare. Svenska Akademien är väl på sitt sätt också ett exempel på
medlöperi. Ingen kan på allvar hävda att vi har att göra med fria intellektuella. Det har vi lika
lite som man hade med de despotiers intellektuella vi känner från 1900-talets blodiga
instämmanden och hummanden. Tänk Heidegger! Och vidga tanken till att omfatta hela Europa och de olika totalitära lärorna.
Vilka är då jättarna i
sammanhanget? Jag inbillar mig att man här uteslutande syftar på de kvinnor som var
föregångare – rösträttsaktivister lika mycket som innehavare av viktiga
ämbeten. Akademien är ett utmärkt exempel på en institution där stadgarnas ”herrar”
numera också omfattar livs levande kvinnor!
Vi befinner oss i en epok av nedgång
och civilisatoriskt förfall. I den meningen är vi dvärgar, ty inget annat än
hummanden tycks vi kunna erbjuda som motvikt. Det räcker inte långt inför de olika grupperingarnas fascister eller de i jihadismens fanor draperade islamisterna. Dvärgskapet kan vi kanske bära, men inga kommande generationer lär uttrycka någon tacksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar