 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag gick i fällan. Facebook-fällan.
Sedan ett par år har jag haft ett vilande FB-konto. Det har
jag använt när jag velat läsa några småförlagssidor. Och i vissa fall också när
familjemedlemmar skrivit något.
Inspirerad av något – minns inte vad – aktiverade jag kontot och strax före jul började jag skriva på sidan. Jag lade ut bilder, precis som alla andra.
Utifrån detta gick jag
runt bland människor jag antingen känner eller känner till. I ett
överväldigande stort antal av dem såg jag det FB är mest känt för: bilder på
innehavaren själv. En annan aspekt fann jag direkt motbjudande: allt smicker,
allt ryggdunkande i skriftliga kommentarer och/eller med infantila symboler.
Jag föredrar det skriftspråk jag delar med andra människor. Det är i nio
fall av tio svenska språket. Förstås. Men jag kan använda andra
skriftspråk också, när det är möjligt. Men jag kommer aldrig att
skicka till eller byta symboler med människor på FB eller någon
annanstans i ett forum som kan användas för något som står en smula högre upp
på kommunikationsstegen.
Är det så jag vill presentera mig själv - med FB-världens självporträtt och emoji-mummel? Frågan fick ligga
och mogna några timmar, och så kom jag fram till svaret. Det fanns inget annat att göra än
att ta bort kontot igen.
Jag har full förståelse för att det kan såra människor. Jag
vet att tomheten på en sida – oavsett om det är FB, en hemsida eller en blogg –
kan framkalla oro. Men jag väljer nu denna frånvaro och försöker att satsa på
den nya bloggen som öppnar 1 januari.
Språket där blir en kombination av ord och bild. Det är inom
den kombinationen jag rör mig till vardags. Litteraturen och konsten placerade
mig där tidigt i livet. Så om du undrar: nej, jag finns inte på Facebook.
Vill du däremot veta var jag finns i litteraturen rekommenderar jag gårdagens bloggtext om en ny Londonbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar