 |
| Foto: TN |
Vandringar och läsningar i
Helsingfors.
Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en januarihelgdag då
himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig ända in bakom
dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min följeslagare.
De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade mest finska.
Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara med. När han
pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min nyckel.
Ingen kunde jag tala med.
*
När jag efter helgen mötte Villa Kivis föreståndarinna
blev jag ännu mer förvånad. Hon talade finska och estniska, men log med hela
sitt ansikte. Jag kände mig stum och isolerad. Överallt i och utanför huset
satt det anslag av olika sorter. Alla på finska. Jag saknade all tänkbar
vägledning. Mitt nyinköpta finsk-svenska lexikon var lika otympligt som en
krycka. Jag lutade mig mot det men litade inte på att det skulle bära mig.
*
Det finns dagar som håller fast i natten: mardrömmarna,
tumultet, mörkret. Dagar som försöker fånga in lite av den nyanlända vårens
ljus men som ohjälpligt fastnat i natten. Idag är det en sådan dag. Morgonen
vill inte. Jag vill inte. Ingenting vill.
*
Vatten, syre, sand, sten, mossa, mull. Det är inte varje
dag jag funderar över livets beståndsdelar; dess ursprung och återhämtning. Nu
har jag många skäl att göra det. Livet efter femtio har bjudit på många
påminnelser om alltings förgänglighet. I min närmaste krets har människor både
kommit och gått vid ett antal tillfällen. Släktled har lagts till släktled.
Släktled har för alltid avslutats. Begravningarna har blivit en självklar del
av det egna livet. Jag läste idag att en ny tidskrifts lanseras i USA. Första
numret har en bild av Susan Sontag på omslaget, och mycket riktigt består
tidskriften uteslutande av minnesord över döda personer. Någon har insett att
40- och 50-talisterna nu ser sina vänner och anhöriga dö, och att de i en sådan
tidskrift kan spegla sin egen skröpliga tillvaro. Ännu en gång ser jag hur
Marknadstänkandet - Förtingligandet av allt mänskligt - ockuperar våra
samhällen.
*
Sedan barnsben har jag levt övertygad om att Finland
precis som den officiella politiken säger, är ett tvåspråkigt land. När jag
besökte Helsingfors ett år tidigare förvånades jag över att finlandssvenska
vänner hjälpte mig med tolkningar, i taxin, i hotellreceptionen, lite varstans.
Det tedde sig onödigt. Men när jag nu på egen hand skulle upptäcka den
finländska huvudstaden förstod jag bättre. Jag mötte två säger två
svensktalande kvinnor: en postexpedit som sa, ”Jo, men vi får ju lära oss det i
skolan” och ett butiksbiträde som med glädje talade svenska med mig. Då är det
bättre i officiella sammanhang. Att åka spårvagn är en ren fröjd eftersom alla
hållplatser meddelas både på svenska och finska. Jag lärde mig snabbt var
Operan låg, och när jag tryckt på stoppknappen kom stannar-skylten upp på båda
språken. Däremot skulle man kunna konstatera att det verkligen finns två
dominerande språk i vardagens Helsingfors. Man hör dem hela tiden på gator och
torg, på stationer och butiker. Men det är inte de två man tror. Förutom
finskan är det nämligen ryskan som dominerar! Nyrika ryssar fyller butikerna
med sina köpsugna blickar, skolklasser väller ut från centralstationen med sina
lärarinnor, hela familjer flanerar. Så ser det ut. Ryskt så det förslår.
 |
| Villa Kivi vid Tölövikens strand. Foto: TN |
När jag satt på Centralstationens restaurang i Helsingfors
– det gjorde jag ofta – begrundade jag hur fascinerande det är att vistas i en
mycket gammal miljö. Restaurangen byggdes 1920, och vid renoveringen 2000 gick
man nog varsamt fram. Originalinredningen finns kvar, mörka träbord med
marmorskivor. Stengolv. Det höga, välvda taket. Här inne befinner man sig i
motsatsen till snabbmatkulturens plastmöbler och papperstallrikar. Här tycks
tiden vara bestämd bara av tågens avgångs- och ankomsttider, dygnen hakar i
varandra. Några av alla som sitter härinne har bestämda klockslag att passa,
andra tycks ha resten av livet på sig. Själv pendlar jag känslomässigt mellan
det ena och det andra.
*
En vackert klädd dam, kanske dryga sextio år, tappar
plötsligt koncepten bredvid mig. Från att stilla ha konverserat mannen vid sin
sida brister hon ut i rytanden och ylanden som får de flesta att vända sig om
för att se vad som sker. Hon skriker, hon gör det på finska, jag förstår inte
vad som utlöst hennes vrede. Mannen lyckas lugna henne. Hon blir verkligen
lugn. Tar upp läppstiftet och målar läpparna som om ingenting hade hänt.
Läppjar avspänt på drinken hon köpt. Jag fortsätter läsa. Förundras över hur
det är att vistas i ett offentligt rum. De svartklädda goth-tjejerna en bit
bort ser underbart allvarliga ut, som om de redan var färdiga med sin dom över
världen och livet. Och ändå tycks en del av deras mycket medvetna klädstil
spela på en radical chic-attityd som fordrar både push-up-bh och spektakulära
frisyrer.
*
Det svenska språket finns i gatubilden. Utmed
spårvägslinjerna finns då och då en skylt med texten ”Förbjudet att fästa reklamer”.
I Sverige heter det ”Affischering förbjuden”. Pluralformen är underbar. Den
ekar ännu i mig och jag ser att finlandssvenskan har många sådana ord, de känns
både säregna och roliga att läsa.Men man både kan och måste, som tidigare
litteraturkritikern Michel Ekman gjort, understryka att denna finlandssvenska
lever under allt strängare villkor, socialt och kulturellt. Ekman säger att den
finlandssvenska som man ser i offentliga miljöer i Helsingfors ofta är illa
översatta varianter av finska originaltexter inte minst i reklamen. Trots att
jag själv i snart tjugo år haft en eller annan förbindelse med denna miljö,
bland annat genom att skriva i två finlandssvenska tidskrifter, så har jag inte
förrän nu tyckt mig se att språket hotas av en utveckling som inte främjar
tvåspråkighet, utan som i den globaliserade stormvinden sluter sig i en
nygammal tolkning av nationalitets- och identitetsuppfattningen. Kan det
svensktalande Finland stå emot en sådan utveckling?
*
På sängen i Villa Kivi
plockar jag fram en ny utgåva av Konstantin Kavavis dikter. I Kavafis värld är
det ofta det bristfälliga, det smutsiga, det föraktade som lovsjungs.
Kärleksbädden – där eros doftar – är den prostituerades, och när han drar sig
till minnes den faller han tillbaka ner i ruset. En sådan dikt hade varit
omöjlig att skriva idag. Förmodligen hade den betraktats som brottslig, dess
”uppsåt” hade granskats. Att gå tillbaka till det tidiga nittonhundratalets
Alexandria och där följa Kavafis till de tvivelaktiga lokalerna är att i sig själv
möta det verkligt levande. Bara i en sådan text – som är grundad på liv och
erfarenhet – kan ruset återfödas. Hos Kavafis sker det oupphörligen.
*
Hur ska den finska huvudstaden utvecklas? Det krävs en
omfattande arbetskraftsinvandring, staden bör bli dubbelt så stor, säger
Optimisten. Nej, vi måste först se till att skaffa arbete åt alla dem som är
arbetslösa, invandrare eller inte säger Realisten. Vad diskussionen tycks
handla om, är hur Helsingfors ska bli en ”riktig” metropol. Idag är staden en avkrok,
säger Optimisten och tillägger att det för en förändring krävs minst två
miljoner invånare och en omfattande expansion. Optimisten förordar därför också
en omfattande arbetskraftsinvandring. Realisten varnar för att huvudstaden
redan, med sina arbetslösa människor och sina sociala problem, inte skulle
klara något sådant inom överskådlig framtid, och påpekar gärna att staden vuxit
över alla bräddar, planlöst, yvigt, och att stadskärnan är ett virrvarr av
varuhus, höghus och allt mindre av boende och social gemenskap. Som i alla
andra europeiska storstäder alltså. I Finland understryker man gärna de
exempellösa framgångarna inom mobiltelefonin. Men kan man bygga en nation på
människors triviala telefonsamtal. Det måste finnas något annat och mer, något
som utgår ifrån landets naturtillgångar. I det avseendet liknar Finlands
utveckling alltmer vår egen: de stora resurserna säljs ut, de små nationerna
inlemmas i en ekonomi som bygger på billiga fabriksarbetare: småflickor i
kinesiska eller indiska superindustrier inom elektronik, vitvaror och
ekipering, småflickor som låses in i väldiga sovbaracker dit de bara kommer
några timmar per dygn innan de slussas ut till maskinerna igen, för ständiga
övertidsscheman och nattarbeten. Inför en sådan vindkantring av världens
resurser – närmare betraktat en utveckling mot allt större orättvisor – kan
varken debattörerna i Hufvudstadsbladet eller några andra lokala opinioner göra
särskilt mycket. Och det är just det jag tänker när högt bildade människor på
fullt allvar tror att det skulle vara ett Sesam öppna dig att fördubbla sin
huvudstads invånarantal. Vad skulle alla dessa människor försörja sig på? Var
skulle de bo? På vilka vägar skulle de köra i alla sina bilar? Var skulle de
parkera när de väl nått sitt mål – hemmet, arbetsplatsen eller
konsumtionsrundan?
*
Sorgklanger. Ilningar och
moln. Samma gata, samma himmel. Med ansiktet i tidningen, försjunken utåt men
vaksam inåt. Dessa klanger när brisen lyfter pappret, en stilla insikt som en
stark smärta i bröstet och magen. Vad förmedlar insikten annat än brutna
förbindelser? Den förmedlar smärta. Det brutna är trots allt obrutet och den
kedja som fäster generation vid generation är, trots sin osynlighet, alltid
närvarande. Jag vandrar ut i intet, låtsas njuta asfalten. De klanger av sorg
som finns i mig är nästan omöjliga att bära.
*
När man vandrar utmed Tölövikens strand har man svårt att
förstå denna debatt. Det är som om Helsingfors var två olika städer. En av
flanerande friluftsmänniskor som med hunden fördriver tiden på lediga stunder
och en annan av ständigt mobilpratande yngre män och kvinnor klädda i
uniformsliknande kostymer ständigt med foten på gaspedalen. Fast det är kanske
inte ett finländskt fenomen alls? Det är så vår värld ser ut, alltmer uniform
och konform, allt mindre säregen eller avvikande. Nord och Syd, Öst och Väst erbjuder
flanören samma butikskedjor och samma snabbmatsmisär, bortom språken och
drömmarna.
 |
| Foto: TN |
Oavsett antalet invånare kommer dock Helsingfors framöver
också att te sig som en kulturens metropol. Hit kommer Mariza från Lissabon för
att sjunga sin passionerade fado i Finlandia-huset. Plötsligt kan nordiskt
vemod och portugisisk saudade blinka åt varandra. Den portugisiska gitarrens
spröda sorgsenhet är inte alldeles olik den finska tangons dragspelstårar. Vid
Domkyrkan på Senatstorget rullar ständigt nya kolonner av turistbussar fram. I
kanske ännu högre grad än ryska turister tycker jag mig där se en kinesisk
invasion. Varuhus som Stockmanns fylls av shoppande människor från öst och
väst. Tiggarna fortsätter tigga, missbrukarna fortsätter missbruka. Allt är som
det brukar vara. Bara i det talade och skrivna ordet är förändringen möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar