 |
| Landön, december 2017. Foto: Astrid Nydahl |
Det finns några musikaliska kategorier som alltid gör sig påminda i mörka tider. Jag lyssnar sällan på dem men de finns där, som sjungna inne i mitt huvud, distanserat men ändå lätt urskiljbara. Det kan röra sig om en sjuttio år gammal fado, en gammal blues med Billie Holiday eller som den jag nämner ovan. Men ännu oftare är det någon lied ur den stora skatten av lieder som finns i min samling, kanske av Schubert, Korngold eller Brahms.
Sångerna är för alltid en del av personligheten. Oavsett vilket språk de skrivits på når de fram till den del av hjärnan som har förbindelse med de allra starkaste känslorna.
Vid Nobelfestligheterna igår kom flera påminnelser om hur mörk vår tid är. Varje dag hör vi två kärnvapenmakter hota varandra. Vi hör, här i Sverige och långt borta, hur judehatet blomstrar (molotivcocktails mot synagogan i Göteborg och det judiska gravkapellet i Malmö är tecken på det). Etnisk rensning och massmord pågår lite varstans och det förvånar mig att så få människor ens tycks bry sig om rohingya-folkets grymma öde.
Det går mot jul. Konsumismen firar sina stora triumfer. Enkelhetens och tystnadens platser blir allt färre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar