 |
| Bild från Svenska Akademiens hemsida |
Ur Kazuo Ishiguros Nobelföreläsning 7 december 2017:
"I oktober 1999 blev jag inbjuden av den tyske poeten Christoph Heubner som företrädde International Auschwitz Committee att under några dagar besöka det forna koncentrationslägret. Jag inkvarterades på Auschwitz Youth Meeting Centre vid vägen mellan det första Auschwitzlägret och dödslägret Birkenau några kilometer längre bort. Jag visades runt på dessa platser och fick ett informellt möte med tre överlevare. Jag kände att jag åtminstone geografiskt hade kommit nära centrum för de mörka krafter i vars skugga min generation hade vuxit upp. En regnig eftermiddag stod jag inför resterna av gaskamrarna – som nu var egendomligt åsidosatta och vanskötta – ruiner som lämnats åt sitt öde efter det att tyskarna sprängt sönder dem och gett sig av, på flykt undan Röda armén. Här låg nu dessa spillror, exponerade för det bistra polska klimatet och för varje år som gick alltmer förfallna. Min värd talade om dilemmat. Borde dessa ruiner skyddas? Borde man bygga plexiglaskupor över dem för att bevara dem för kommande generationer? Eller borde man låta dem ruttna ner, långsamt och på naturlig väg. Det tycktes mig vara en mäktig metafor för ett större dilemma. Hur skulle sådana minnen kunna bevaras? Skulle glaskupolerna förvandla dessa ondskans och lidandets relikter till tama museiföremål? Vad bör vi välja att minnas? När är det bättre att glömma och gå vidare?"
Här möter vi en verklig brännpunkt i Kazuo Ishiguros Nobelföreläsning. Den frågan kan vi inleda veckan med: vad ska vi minnas, vad glömma? Det torde vara uppenbart att man vid ett besök på en historisk plats - oavsett om den representerar länge sedan svunnen eller nära historia - alltid har svårt att verkligen leva sig in i det den förväntas visa. Jag har själv besökt minnesplatser för fasansfulla händelser, men dessa besök har inte alls ökat min förståelse eller min kunskap - det har däremot läsningen av litteraturen om dessa händelser gjort. Frågan hänger alltid över oss: vad bevarar vi för kunskaps och erfarenhets skull och vad för gottgörandets? Det är kanske inte ens rätt fråga att ställa. Men jag tror att Kazuo Ishiguro närmar sig något viktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar