Tigandets väg

Nyhavn, Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl

Jag har i ett par dagar nu funderat på dessa rader:

Dagen efter att det ryska planet på väg till Syrien hade störtat i havet på juldagen gjorde jag följande uppdatering på Facebook: ”Jag hör en röst som ur en polisfilm: ’Ni har rätt att tiga.’ I dag har jag beslutat mig för att utnyttja den rätten. Och alla som är intresserade av min åsikt uppmanar jag att göra sammalunda.” Varför? Därför att jag kände ett brännande behov av att tiga. Tiga, för att inte delta i det tygellösa och ohämmade odlandet av hat. Tiga, eftersom det finns situationer när varje uttalat ord bara förvärrar det onda. När varje kommentar uppfattas som skenhelig, vulgär eller nedrig – oavsett vad personen egentligen vill säga. (Lev Rubinstein, DN 1 mars 2017)

Jag känner ett allt större behov själv. Tigandet är ett reellt alternativ. Skrivandet har följt mig genom livet, allt sedan barndomen. Frågan är om man kan komma till en punkt där det måste upphöra. Eller är det bara vila som behövs?

Den digitala världen gav möjlighet för alla och envar att presentera "åsikter", hållningar, ställningstaganden. Men om man anstränger sig att läsa de kommentarfält som de flesta håller sig med möter man snabbt en rännstenspublik som både i språk och tankar representerar det värsta hos människan. Det finns inga bortre gränser för tarvliga förslag, vulgära uttryck, blottat hat och förakt. Det är som att sticka in huvudet i en källarlokal som stinker av dålig luft.

Tigandet är denna dåliga lufts motsats. Tigandet är syrerikt och blir ett sätt att värna det egna, solitära livet.

Kvalitativt sett är det ändå något annat än bara ett tigande för tigandets egen skull, Rubinstein pekar på, nämligen den inre övertygelsen om att man inte ska vara en del av ”det tygellösa och ohämmade odlandet av hat.” Hur definiera hat? Det räcker att se sig omkring. Jag går in i söndagen fri från sådana behov. Men skrivandet kommer jag inte att lägga ner.