Lämningar efter fiskaren

Foto: Astrid Nydahl

De första åren vi kom hit ut, kanske för tjugo år sedan eller mer, var det äldre fiskarparet fortfarande aktiva. Vi såg fiskaren arbeta med näten och vid några tillfällen också när han drog ut båten från sanddynen och satte den i havet för att ro och med motor ta sig ut där näten fanns. Det var förmodligen bara fiske för eget bruk men hans verktyg och redskap skvallrade om ett tidigare liv som yrkesfiskare.

Foto: Astrid Nydahl

Vi går där mellan de rostande detaljerna, de blir allt vackrare. En del begravs i sanden. Husen står kvar, vintertid alltid tomma. När vi vandrar där möter vi inga människor. Det är öde, tyst och vindstilla. Allt förenas med tankarna, en stor stillhet uppstår.

Foto: Astrid Nydahl

Tillbaka hemma har den naturliga och icke-kemiska medicinen verkat. Lugnet har besegrat oron och ångesten. Lugnet har varit till för det avsedda: att stilla och tysta de mörka tankarna. Jag blickar ut över kusten och förblir tyst. Det finns ingen anledning att prata sönder detta. Tvärtom är det som en uppmaning till mig att vara tyst. Tankarna ändrar riktning. Återseendet och det välbekanta samtidigt.

Foto: Astrid Nydahl