Postmodernismen och optimismen

Foto: Astrid Nydahl

Finns det några skäl att hysa optimism? Vän av ordning frågar sig förstås i vilket avseende jag ställer frågan. Svaret är enkelt: kan man vara optimist i politisk, kulturell och existentiell mening? Det är trots allt de ord vi använder för själva livet, det som omger oss och det som styr oss.

Postmodernismen erbjuder det mesta av bekvämlighet. Människans fysiska krafter är inte efterfrågade på det sätt de var i bondesamhället eller under den spirande och växande industrialismens epok. När människan kan ersättas av maskiner uppstår också de bedrövliga tomhetstillstånd som en icke nödvändig människa känner i sin sysslolösa ensamhet. Varje människa behöver känna sig uppskattad och ingå i ett sammanhang. Postmodernismen erbjuder mest ensamhet i negativ mening. En solitär människa kan hantera det. Men en människa som törstar efter sammanhang går under. Psykisk sjukdom griper omkring sig. Köerna till vården är redan katastroflånga, också till barnpsykiatrin.

Optimist kan man bara vara om man ser att något genomsyrar ett samhälle som vore det ett hopp och en tröst. Jag ser något annat. Jag ser inbördeskrigslika förhållanden växa, etniska enklaver bli allt större och farliga, vapenskrammel från länder med kärnvapen, jag ser hur konsumismen lockar in människor i skuldfällan, och jag ser, inte minst, hur klassklyftorna ökar och därmed öppnar för nygamla sociala konflikter. Jag ser hur "underhållningen" slagit ut bildningen och kunskapstörsten. Tiden av harmoni är förbi, om den någonsin funnits. Tiden för uppbyggnad och skapande är förbi. Jag är ingen folkhemsromantiker och jag tror lika lite på politikens löftesspridare som på dess virrpannor. Politiken som styrinstrument för ett samhällsbygge är också förbi. Kvar står vi med tomma händer och en politikerklass som inte ens förstår samhällenas bästa.