Maskiner, skrik, sprutor

Foto: Astrid Nydahl

Om jag skulle härma en maskin fick jag krypa 40 år bakåt i tiden. Då umgicks jag med maskiner varje dag. Högljudda, skrikande, farliga maskiner. Det närmaste jag kommer nu är något digitalt som inte ens ser ut som maskiner.

Jag besökte ett litet samhälle i Skåne. Det ligger precis mitt på järnvägsstrecket mellan Kristianstad och Hässleholm. Där bodde min första förverkligade kärlek. Hon hade samma förnamn som min barndoms drömda kärlek. Och jag träffade henne på Missionsförbundets konfirmandläger utanför Höganäs, Strandbaden heter det.

Nu kom jag dit för att besöka en dotter, hennes man och alla deras barn. Det var vårt första besök. De båda kom från olika håll och bosatte sig där. Det första som kändes när jag steg in i huset var en trygghet och en vänlighet. Jag tror att det där blir bra. Mina barnbarn har det bra där. Jag ser det i deras ögon och hör det i deras röster. Nykomlighetsoron är en helt annan sak. Den går över, vi har alla känt den när vi flyttat eller bildat familj.

Foto: Astrid Nydahl

Hem åkte jag utan spruta. Blev uppringd av yngsta barnbarnet som bekymrat sig över att jag inte skulle kunna ta min insulin. Sprutan kom hit några timmar senare. Allt blev bra.

Katter skriker bara av bestämda skäl just nu. När jag hör deras skrik ler jag. Kanske skriver jag imorgon. Skriker gör jag inte längre.