 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det luktar också.
Vår. Det luktar från mitt öppna fönster. Men det går inte att beskriva den
lukten. Skulle jag hellre säga doft?
När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det
något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som
en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det
är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram
med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill
jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare
är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske
beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter
väldigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar