En reflektion kring Theodor Fontanes roman Stechlin (Atlantis förlag, översättning av Anders Björnsson)

Theodor Fontane (1819-1898)

"Dubslavs och hans medkonversatörers mångordighet kan framstå som ett kompensatoriskt karaktärsdrag. För att kunna gnälla över modernitetens paradoxer och avigsidor måste de skoja med sig själva, driva gäck med varandra. De får inte bli för gravallvarliga; man förstår ändå att de inte står långt från gravens rand" (Anders Björnsson i förordet till Stechlin)

När Anders Björnsson tar på sig uppgiften att översätta Theodor Fontanes sista roman Stechlin är han förstås väl medveten om vilken kulturgärning han utför. Tidigare fanns på svenska bara den av Fassbinder filmatiserade Effi Briest översatt. 

Vad är då Stechlin? Det är tre saker: ett slott, en sjö och en slottsherre. Platsens skönhet tycks oomtvistad. När jag själv ser bilder därifrån tycks den mig likna naturen runt Ivösjön i Skåne, också det trakter för gamla slottsherrar. Björnsson talar om "det sköna Nordbrandenburgska landskapet" - han är noga med att påpeka att det är där romanen utspelar sig och att den bygger på "icke-handling". Stechlin är nämligen "vad man skulle kunna kalla en resonemangsroman. Fattig på yttre händelser och berättelsedramatik, nästan allting utspelar sig i samtalen och där utspelar det sig desto mer. De är ord- och associationsrika". Det kan i sin tur innebär att läsaren ställs inför en stor uppgift. Man läser inte Stechlin som man kanske är van att läsa samtidslitteraturen. Och det är just där utmaningen ligger. Att hejda sig, andas lite lugnare och verkligen sitta ner med den drygt 400 sidor tjocka romanen.

Theodor Fontane var utbildad apotekare liksom sin far. Han kom så småningom att skriva poesi. Samtida med Runeberg som då skrev Fänrik Ståls sägner. Björnsson säger att denna diktning ingick i "den nationella vågen". Han var passionerat intresserad av historia och kom att skriva flera sådana romaner. Björnsson menar att sir Walter Scott var en viktig förebild för honom. Heinrich Mann hävdade att Fontane uppfann, förverkligade och fulländade den moderna romanen i Tyskland.

"Författaren anar slutet på fädernas era. I den epok som han ser födas, vår egen tid, blir verklighetens motsättningar så svåra att de inte längre kan jämkas ihop med hjälp av den typiska humanistiska och faderligt intellektuella verksamheten att medla mellan motståndare."(Claudio Magris ur essän Fäder och söner, som ingår i samlingen Utopi och klarsyn som kom i svensk översättning av Barbro Andersson 1999, här citerad i Björnssons förord till Stechlin)

Hur kommer man vidare i samtiden utan kunskaper om det förflutna? Det gör man inte. Hela den nära nog maskrosliknande vågen av skrivarkurs-litteratur struntar för det mesta i det förflutna. Den tycks växa ur en egocentrisk föreställning som säger att varje enskild individ i grund och botten är författare. Att det är ett missförstånd torde väl stå klart för de flesta. 

Tanken, den hädiska, kommer för mig när jag går bakåt i tiden och läser. Theodor Fontane är ju förstås sin samtids litteratur. Det innebär inte att dess giltighet upphör i vår tid. Anders Björnsson förklarar i bokens förord:

Theodor Fontanes Stechlin spelar i en tid och på en plats som ser en social agrarfråga välla fram. Jordägandet uppfattades av många samtida som en primär politisk angelägenhet. Det var inte bara socialister som ville jordreform, en pockande fråga inte minst i de godsrika områden öster om Elbe där junkerklassen, Dubslav von Stechlins styvnackade ståndsbröder, ännu var det ledande sociala och politiska elementet  (även om de ekonomiskt hade slagits ur brädet).

Stechlin utkom 1898. Ett århundrade gick mot sitt slut. Fontane själv avled själv samma år. Han lämnade en rik skatt till oss efterlevande. Tack vare Anders Björnsson har vi nu hans sista roman på svenska.