Äldre, yngre, det avskilda och eventuella lärdomar

Foto: Astrid Nydahl

"Jakten på det ständigt nya, ett av vår tids karaktäristiska drag, leder oss alltför lätt till tron att alla tider är olika, att vi därför ingenting har att lära av dem som är äldre och heller inget att lära ut till våra barn. Så lever också i allt högre grad olika generationer i avskilda världar." (Per Helge i Mellan prärien och evigheten, 2014) 

Vi talar här hemma mycket om åldrandet. Vi har en nära vän som alltför ofta blir hämtad av ambulans och inlagd på sjukhuset. Hans barn bor inte här. Vi frågar oss om vi kunde bo närmare honom och på så sätt bistå honom i kommande kriser.

Ämnet för oss snabbt in på generationsfrågor. Vi har väldigt många barnbarn, elva på min sida och tio på Astrids. Några av dem är förstås vuxna män och kvinnor. Men våra liv levs separat, också geografiskt. Vi ber en av dem, utbildad plåtslagare och en händernas mästare, om hjälp när vi behöver det, med sådant vi inte själv klarar av. Förr, när han var ett barn, bad vi Tobbe. Han ställde alltid upp och skruvade ihop möbler och annat.

Vi är förhållandevis lyckligt lottade på vår plats i generationsledet. Vi är inte ensamma (övergivna eller bortglömda) om vi inte vill, och vi är framför allt mitt inne i den stora kretsen som två ursprungsfamiljer tillsammans skapat. Det skänker ro för det mest. Men lär vi oss något? Lär vi dem något? Jag inbillar mig att det mesta som kan kallas lärdom mellan generationer är det som inte planerats i förväg, som växer i samvaron och samtalen. I min egen generation var vi inte särskilt bra på att umgås med, lyssna och lära av föräldrarna. Det är något jag känner både skam och ånger inför idag. Men lärdomen av det har ju varit att möta de två yngre generationerna så mycket som möjligt. För det mesta sätter "omständigheternas diktatur" (von Wrights uttryck) käppar i hjulet för det, men redan inställningen kan verka som en konstruktiv kraft.